En (min) karaktärs etniska bakgrund

Då och då diskuteras författarens genusperspektiv. Senast läste jag om det på en Facebook-grupp kring hur en bok/manus uppfyller Bechdeltestet.

För att en film ska klara Bechdeltestet måste den uppfylla följande kriterier:

  • ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer
  • … som pratar med varandra
  • … om något annat än män.
    (Hämtat från Wikipedia)

I den här facebookgruppen togs det även upp att det är svårt, i princip omöjligt att hitta en barnbok med färgade karaktärer. Det här har fått mig att reflektera över min egen berättelse. Det är det här med den etniska bakgrunden som gör att min berättelse sticker ut lite extra. Min huvudkaraktär Helena är mexikanska. Håret är svart och hudfärgen brun. Bilden nedan på skådespelerskan Selena Gomez representerar henne väldigt bra. Både klädmässigt, i ålder och det att hon ser nyligen nedslagen ut. (Som författare pucklar jag på henne ganska rejält.)

Selena-Gomes-Action-in-Getaway-Movie

Helena får i många sammanhang lida för sin bakgrund, särskilt inledningsvis men också i senare delen av fördomsfulla personer som tror hon står på fel sida just för att hon ser ut som hon gör.

Tack vare lektören blev inledningen omskriven där denna aspekt blev mycket tydligare än den var från början. För ska jag vara ärlig gjorde jag inte så stor sak av hennes bakgrund ur den aspekten. Mitt fokus var mest på hur hon såg på sig själv men nu ser jag att det här är en detalj som tjänar på att förstärkas lite till. Jag låter det vara tillsvidare och avvaktar besked från de tre sista förlagen som inte svarat ännu innan jag gör de små justeringar som behövs. Nu satsar jag på uppföljaren tills den är klar och behöver vila inför nästa redigeringsomgång. Till tredje och sista delen har nya fräscha idéer ploppat upp tack vare det här.

Det här är första steget för mig att våga berätta mer om vad jag skriver. Det var under Författarkliniken som förlagspanelen peppade mig att våga avslöja lite mer om min trilogi. Mer än att det är magisk realism. En blandning mellan diskbänksfantasy och chic lit fantasy skulle man kunna säga. (Diskbänksfantasy står för att det handlar om vardagliga händelser i vår enkla värld.)

Glömde bort det roliga

Det här med att skriva är sannerligen en berg och dalbana. Jag har under flera veckors tid inte känt den där glädjen för skrivandet som jag gjorde före jul. Trots det har jag försökt strunta i det och tagit mig i nackskinnet och skrivit ändå. Inte lika mycket eftersom jag fastnat på internet eller störts av ljud runt omkring. Normalt har jag nästan en övernaturlig förmåga att stänga ute min omgivning när jag läser, ser på tv eller skriver men inte den senaste tiden. Det här fick mig att fundera lite vad det egentligen beror på. Blev jag så besviken på att agenten refuserade ”mig”? Jo, visst, besviken blev jag väl men det var heller inte oväntat och jag kan heller inte se att det är orsaken till min skrivtrötthet. Novellen jag skrev i januari flödade ju ur mig som värsta syndafloden så skriva tycker jag ju är kul. Men varför är det inte kul att skriva på LOA 2? En massa negativa tankar har dykt upp om att jag inte duger, skriver för dåligt och att hela skiten suger.

Idag kom jag på vad felet är. Jag har fokuserat alldeles för mycket på målet. Glömt bort att vara i nuet med mitt manus och bara velat se det som en färdigt produkt och blivit matt över hur mycket som är kvar. Vem som helst kan bli trött och uppgiven om man bara ser hur mycket som ska till för att nå målet med en trilogi. Jag har ju inte tröttnat på mina karaktärer eller handlingen när jag låter mig stanna i en scen och tänka på den. Men mina tankar har glidit bort från manus 2 som jag skriver på nu och oroat mig för vad jag ska skriva i del 3. Hur ska jag ens kunna skriva del 2 om jag inte fokuserar på den? Nog med rädsla nu. När jag började skriva utkastet på del 2 hade jag ingen aning om vad den skulle handla om och det löste sig alldeles galant ändå.

Nu när jag inser att jag glömde bort det roliga i nuet så känns det mycket mer inspirerande att få sätta sig att skriva igen. Del 3 kommer att kräva en noggran planering för att få ihop alla lösa trådar men jag måste inte göra det NU. Tänk vad man kan krångla till det ibland, helt i onödan.

Tack för härligt pepp!

Det känns härligt med allt ert peppande! Tack underbara ni! Det värmer enormt att få uppmuntrande ord och hejarop från er.

För att svara på lite av era undringar så valde jag att skicka till endast en litterär agent för att testa hur det fungerade den vägen. För att gå den vägen är det inte lämpligt att skicka manuset även till förlag eftersom agenten då kan få problem att presentera ett manus som förlagen redan refuserat. Nu har jag testat den här vägen och kommer att vända mig till de större förlagen efter att lektören sagt sitt och jag gjort de ändringar som rekommenderas. Om de större förlagen också refuserar kommer jag att vända mig till de mindre förlagen och det innebär också att jag då gett upp drömmen om att få det utgivet utomlands. Men what the heck, man kan inte få allt. Först måste jag ändå försöka.

Att vända sig till en, och i mitt fall, endast EN litterär agent var ett hugskott. Det fördröjer utgivningsprocessen men det ger mig också tid att få ett bättre utkast på del tre i trilogin. Dels visar det för förlagen att det finns material och allvar bakom mitt tänk men det gör också mig lugnare. Jag är normalt en lugn person (med tonvis av tålamod) men någonstans finns rädslan att jag kan drabbas av skrivkramp kring del tre om första delen blir utgiven. Kanske tar jag det säkra före det säkra onödigt mycket men jag har nog heller inte tålamodet att vänta ända tills hela trilogin är helt klar.

Jag har bollat med min lektör om det där med målgruppen för mitt manus. Hon resonerar som jag att det är inte helt trovärdigt att tonåringar har resurser att möta allt de ställs inför som i typ hungerspelen. Divergent skulle jag också vilja lägga till. Det min karaktär ställs inför är minst lika tufft och om hon ska gå från 20 år till 16 gör att hon inte blir trovärdig på samma sätt. Hon rör sig också i miljöer under året som hindrar skolgång.

Njaej. Det känns bra med ert stöd att det visst finns YA här i Sverige. Det gäller bara att hitta rätt mottagare för manuset som har kunskap om genren och känner målgruppen som läser den typ av litteratur. Då hoppas jag att det blir annat ljud i skällan.

Utanför boxen

IMG_2100.JPG

 

Häromdagen hade vi lite pyssel på jobbet. Det har vi aldrig haft tidigare men det var ett uppskattat inslag av samtliga på min enhet. Men så är jag som jag är. Jag har lite svårt att hålla mig till ramarna ibland och gör lite som jag själv tycker. När det är lämpligt måste jag understryka. Mitt jobb är ganska fyrkantigt och det är kanske därför mitt behov av att gå utanför boxen blir så starkt ibland. Så även i det här fallet. Och det lönade sig eftersom min lipande snögubbe med armar vann. Jag fick inget pris utan bara äran vilket räckte gott och väl.

Det fick mig att reflektera kring det här att gå utanför boxen. Det är något som jag har med mig även i skrivandet. Jag följer de skrivtekniska reglerna kring gestaltning, inga adverb efter dialoger osv. Men när jag skrev första utkastet på andra delen i min trilogi lät jag idéerna flöda fritt utan nästan någon hejd. Det gjorde att jag fick ett manus med väldigt få stagnationer, ständiga framåtrörelser och varierade scener som huvudkaraktären förflyttar sig igenom. Det gör det också roligt att redigera. Eva-Lisa pratade om magkänsla nyligen och här säger den mig att jag har gjort helt rätt hela vägen igenom till skillnad mot första manuset där flera scener i mitten kändes så malplacerade och ovidkommande, vilket lektören sedan bekräftade. Det här är en styrka jag tagit till mig och lipar som min snögubbe åt det fyrkantiga och strikta hur saker ska vara enligt normen.

I tredje manuset (sista delen i trilogin) inser jag att det kommer att bli svårare eftersom jag måste följa upp och knyta ihop alla lösa trådar. Jag har börjat på en synopsis men jag ska se till att den har så stora hål att min kreativitet kan få tillräckligt fritt spelrum så jag får samma härliga känsla för det som för andra manuset. Kreativitet är livet.

Trivs i mitt lilla krypin

Att städa upp och göra om mitt skräpiga syrum var det bästa jag har gjort på mycket länge. Det är perfekt att dra sig tillbaka till, stänga dörren om sig och skriva på Legenden om Amaunet. Ja där fick ni titeln också på trilogin. Så lycklig är jag att jag bjuder på det. Dagen började bra också. Med sång och presenter. Födelsedagar är inget jag bryr mig särskilt mycket om för egen del men den här födelsedagen går i skrivandets tecken. Av mina föräldrar fick jag pengar och för dem åkte jag till Ikea och köpte mig en bekväm kontorsstol istället för den tråkiga pinnstolen ni ser på bilden i föregående inlägg. Av familjen fick jag ett blåtands-tangentbord till min MacBook och en trackpad. Trackpad är istället för en mus som du styr pekaren på skärmen med. Det är så skönt för nacke och armar att få skärmen på avstånd men ändå kunna skriva med armarna i en avslappnad vinkel. Nu hoppas jag nackstelheten kommer att försvinna och värken i överarmarna.

Idag har det regnat och det är så mysigt att lyssna på det smattrande ljudet mot fönsterblecket utanför mitt lilla skrivkrypin. Några rader på andra delen av LOA som jag förkortar trilogin med har jag också fått ner. Ungefär 500 ord. Nästan så jag kan vara med i NaNoWriMo. Jag använder i princip inget av det jag skrivit i utkastet utan skriver helt nytt även om jag håller mig till handlingen. Berättarperspektivet är ändå fel (första när det ska vara tredje) och detaljer kring årstiden är fel. Jag skriver magisk realism och då använder jag mig mycket av vår verklighet. Bland annat så måste jag passa in handlingen efter en modevecka som sker i Stockholm i november. (Jag vet att det är en modevecka i augusti men det är en i november också.) Och så ska jag få till skolstarten på Stockholms universitet som är i augusti för en bikaraktär.

Låter kanske som fantasy med chic lit-inslag med tanke på modeveckan men i så fall är det en väldigt blodig chic lit kan jag lova. Med demoniska inslag. Hm. En ny genre? Demonisk chic lit. Nej jag tror vi håller oss till magisk realism trots allt. Bäst att inte förvirra någon.

Det här med trilogi

Ni som läser min blogg då och då kanske har förstått att jag funderar på att skriva färdigt alla tre delar i min fantasy-trilogi innan jag skickar in till något förlag igen. Det är så himla svårt att veta hur jag ska göra. Ibland hjälper det att se saker från olika perspektiv. Kliva ut ur sig själv och tänka som en förläggare. Varför skulle jag anta ett manus från någon som påstår sig ska skriva en trilogi och aldrig givit ut något tidigare? Hur kan jag lita på att de där två andra böckerna blir skrivna? Finns det utkast klara? Eller är de bara i tankestadiet eller ännu värre en önskan att de ska bli till?

Hur tänker jag då? Hmm… Ja, inte är det en önskan att det ska bli tre delar. Det är något jag måste skriva för att få ro. Tvåan är på god väg att bli klar och trean är i tankestadiet. Jag har en början, en mitt och ett slut. Men så slog det mig – om jag släpper del två efter att utkastet är klart och börjar på utkastet till trean på en gång. Då finns det ju något att visa, att det inte bara är en dröm eller tomma ord från en wannabe. Eller ska jag skriva något helt annat som inte alls har med mina karaktärer att göra och pröva lyckan med det? Nej, det skulle inte gå eftersom jag inte ens har något uppslag till en ny berättelse som håller. Mina karaktärer skulle bli vansinniga och hamra hål i skallbenet på mig om jag vänstrade med andra karaktärer. Det skulle leda till författarmisshandel och allvarliga inre skador. Hmm. Hmm. Gör som jag brukar. Kör på som vanligt och fortsätter fundera på saken. Jag har ju ett utlåtande från en lektör att sätta mig in i också (om två veckor) när det gäller första manuset. Det ordnar sig säkert.

Mycket ska tryckas in

Nyligen hade jag lite idétorka om vad jag skulle klämma in före slutscenen men nu är jag istället orolig för att det är för mycket. Första delen jag skrev hamnade på 134K och jag vill försöka begränsa mig så att det inte blir mer den här gången. Nu är jag på 55K och det är massor jag behöver klämma in för att sy ihop de lösa trådarna som sladdrar lite här och där.

Innan jag började skriva på del två hade jag bara hur den skulle börja, en mittenscen där jag är nu och slutet på ett ungefär. Av bara detta har det växt med hur många scener som helst på vägen. Märkligt hur jag egentligen vågar kasta mig utför ett stup och lita på att jag kommer att landa med båda fötterna stadigt på marken. Jag tvivlar aldrig ett unns på att jag kommer att fylla 300 sidor med en berättelse med bara tre grundscener. Det är som att öppna en rysk docka som döljer en ny docka, och en ny, och en ny, och en ny… Det händer ganska ofta att jag fastnar i detaljer som måste bättras på nu under skrivfasen. Det är svårt att låta bli att släppa hur jag ska gestalta en karaktär på bästa sätt och måste tvinga mig att gå vidare. Det är ju trots allt bara ett utkast men jag känner så intensivt för scenerna att jag vill få ner dem så ”bildmässigt” som möjligt. Tänk om jag har glömt till redigeringsfasen vad det var jag ville få fram? Någonstans verkar jag tro det samtidigt som jag vet att varje scen mår bra av distans. Att mogna. Som tur är har jag inget som helst behov av att gå tillbaka mer än högst två sidor när jag startar en skrivsession men i tankarna hoppar jag hej vilt att det och det borde jag utveckla och färgsätta (gestalt- och miljöbeskriva).

Nu är det fredagkväll och övriga familjemedlemmar pysslar med sitt. Dags att knäppa på filmen i hjärnan igen och se vad som händer i skogens skuggor där karaktärerna befinner sig just nu.