Bokslut lika viktigt som början

Många gånger har jag stött på utländska böcker som bara slutar. De har inget riktigt slut som ger den där härligt upplyftande känslan eller ens ett litet hopp utan mest bara ett – Jaha? som följs av irritation och besvikelse. Nu verkar jag få stöd för att det inte bara är inbillning från min sida när jag läser Writer´s Digest Magazine (WD) senaste nummer (mars/april 2016). Bokklubbar, diskussionsforum och paneler på skrivarkonferenser i USA börjar protestera mot dessa slut som inte ger den belöning man förväntar sig som läsare, att böckerna slutar som om det saknas flera sidor. Man förklarar detta fenomen i WD som en trend (som man nu hoppas ska vara över) men också att det i skrivarsammanhang pratas för lite om hur man knyter ihop slutet.

I Sverige upplever jag att skrivråden ständigt påminner om att slutet ska hänga ihop med inledningen. Den fråga eller det problem som tas upp i inledningen ska i slutet på något sätt ha förändrats och nått en lösning eller förklaring så att läsaren känner att det har varit värt att ägna flera timmar åt boken. Jag har ännu inte stött på någon svensk författare som sabbat slutet på samma sätt som jag stött på i vissa amerikanska böcker. Och be mig inte om något exempel för jag kommer inte ihåg vilka de är. Så ointressanta har de varit att de inte lämnat något som helst spår. Inte ens i inlärningssyfte att jag måste komma ihåg dem av just den anledningen.

Härmar favoritförfattare

Gestaltning är oerhört viktigt för att en text ska bli läsvärd och intressant. Det här är något jag anammat och blivit bra på om jag ska tro mina testläsare. Givetvis gör jag missar, vem gör inte det? Men jag låter mig inte bli lat av sådant beröm utan försöker utveckla det ännu mer. Vissa författare är väldigt bra på det här. Maggie Stiefvater och Cassandra Clare för att nämna några av mina favoriter. När jag läser deras böcker får jag en väldigt tydlig bild av hur miljöer och karaktärer ser ut. Men hur gör de? Därför läser jag nu om boken Fallna änglars stad av Clare och skriver ner nästan varje gestaltning av både karaktärer och miljöer. Allt från den enklaste till den mer metaforiska liknelsen. 

Det här är så oerhört lärorikt att på ett sätt vandra i den författarens ordspår. Det händer att jag fastnar i min egen text när jag vill gestalta något som jag ser så tydligt framför mig men inte kan sätta ord på. Med hjälp av den anteckningsbok som jag dedikerat till bara sådana här meningar så kommer jag att ha en bok nära till hands sedan, bara att slå upp och låta mig inspireras.

Just gestaltning har jag egentligen fascinerats av hela mitt liv. Jag är den där typen som studerar människors hållning och rörelser i smyg för att tolka dem, läsa av hur de mår och är som person. De gestaltningsbiblar som finns ger mig inte riktigt det jag vill ha. Verkligheten och redan färdiga böcker ger mig betydligt mer material som känns mer genuina på något sätt.

Vilken ton har berättelsen?

I senaste numret av tidningen Skriva tar de upp ”Sju sätt att förbättra din ton”. Det är även titeln på artikeln. En artikel som du kan läsa i engelsk version gratis här på Writers Digest.

De sju punkter som tas upp är;

  1. Undvik det förutsägbara.
  2. Håll en konsekvent ton från start till mål.
  3. Stryk hänsynslöst.
  4. Låt spänningen bära upp tonen.
  5. Använd din röst.
  6. Förmedla de direkt detaljerna.
  7. Lär dig känna igen inbyggda problem i tonen.

Några av dessa punkter har jag reflekterat över när det gäller första delen av min trilogi. I de första utkasten skrek det ut förutsägbara känslor (punkt 1) och lämnade inget till läsaren att själv tolka in. Jag hade turen att få hjälp av en testläsare som var en fena på att peka ut de där ställena där jag talade om allting istället för att visa. Dvs gestalta. Mina egna känslor var också så starka för berättelsen att jag gärna ville få läsaren att förstå vad jag ville få fram. Efter varje redigeringsomgång såg jag detta och skalade av mer och mer för varje omgång. Jag hade tyvärr inte tålamodet att låta det vila för att få distansen vilket jag har lärt mig nu. Att låta ett utkast eller reviderat manus vila i några veckor är värt en hel del och besparar mycket tidsödande arbete för att man fortfarande är blind för sin egen text om man är för snabb.

Att stryka hänsynslöst (punkt 3) innebär också att jag skriver hänsynslöst. Så tänker jag när jag skriver första utkastet. Skriv vilken skit som helst bara du skriver. Ibland har värdelösa scener dykt upp i huvudet och inte vägrat släppa taget förrän jag skrivit ner dem. Först då kan jag komma vidare. Mitt första utkast gjorde monstruösa utvikningar och det var först efter att jag haft det hos en lektör som jag började förstå hur jag skulle hålla mig uppe på spåret, vad som gjorde berättelsen intressant. Den roliga upptäckten i det var att det var roligare att skriva det som skapade spänning och vändningar som överraskade mig själv. Det där fluffet med transportstäckor och andra vardagliga händelser var så dödens tråkigt.

Använd din röst säger punkt 5. Jaha, och vilken är min röst då? Det kan vara lite svårt att få något grepp om, åtminstone tyckte jag det förut. Rubriken tar upp att du ska ”undvika att framstå som okomplicerad, tillmötesgående och artig.” ”Du måste låta som någon!” ”Ta ställning!” Det här är något som har växt fram för mig allt eftersom jag lärt känna min huvudkaraktär. Det är hennes åsikter som har blivit allt mer tydliga och särskilt i uppföljaren som blev till en hjälp när jag gick tillbaka till första delen och redigerade det. Så det behöver nödvändigtvis inte vara min röst utan karaktärens röst. När jag började skriva på medeltidsromanen så märkte jag en tydlig skillnad i mina båda huvudkaraktärers röst eller om vi ska kalla det ton. Båda är starka, unga kvinnor med bestämda åsikter men deras bakgrund och miljö formar dem till egna individer med olika sätt att agera. Skönt att upptäcka att de inte är kopior av varandra bara för att jag tycker om att skriva om starka kvinnliga karaktärer.

Punkt 6 som tar upp att du ska förmedla de direkta detaljerna var något som gav mig en liten aha-upplevelse. Jag tycker om att emellanåt beskriva natur och landskap men glömmer ibland att koppla det till karaktären. Det är den allvetande berättarrösten som beskriver miljön men det jag varit för dålig på är att plocka in så att det är ur karaktärens eget perspektiv, dennes stämningsläge. Det händer att jag gör så men inte så ofta som jag borde.

Min slutliga reflektion är att tonen i del ett respektive del två i trilogin är olika. Detta är något som jag är medveten om och det finns en avsikt med det. I första delen lär huvudkaraktären känna sig själv och osäkerhet uppstår hos henne på grund av allt det nya hon måste gå igenom. I andra delen vet hon mer om vem hon är och kan ta ställning på ett annat sätt och agerar därefter. Hon är mindre eftertänksam och tar beslut som får större konsekvenser än tidigare. Tonen är därför också mer fartfylld och hårdare.

Tack vare den här artikeln har begreppet ton förtydligats för mig och blivit något jag kan använda mer medvetet. Vet inte hur det är mer er men tidigare tolkade jag ton enbart som ett språkligt fenomen, författarens unika språkstämpel som följer ett visst mönster. Det här kommer hjälpas mig att bättre se var det klingar falskt och framförallt varför.

Vägen till helvetet

Läste nyligen en underbar artikel på min favoritsida på nätet, Writers Digest. Den handlar om hur du blir en tuffare och bättre författare. Första punkten var så rolig men samtidigt så klockren; ”Embrace the road to Hell.” Bland annat så hämtar de flera citat från några kända författare på vad det innebär att skriva.

Hemingway: ”The first draft of anything is shit.”

Anais Nin: ”If you do not breathe trough writing, if you do not cry out in writing, or sing in writing, then dont write. Because our culture has no use for it.”

Rådet är att komma över den där tron (om man nu har det) att det är enkelt och smärtfritt att skriva en bok. Det existerar inte någon väg till en färdig bok utan lidanden.
”Följ din besatthet”, var en annan punkt med slutklämmen att skriva är inte bara en teknik med olika regler som ska följas utan också en besatthet. Det är något jag kan skriva under på. Men ibland är det svårt att dra gränslinjen mellan vad som är besatthet eller passion, kanske är det någon symbios mellan de där två tingen, en sorts hatkärlek.

I en annan punkt liknar författare skrivandet av en bok med en sjukdom (disease). Orwell kallade skrivandet av en bok för ”horrible, exhausting, struggle, like a long boat of some painful illness.” Artikeln påpekar att förväntningarna av omdelbar glädje och njutning av skrivandet säkert har dödat många blivande böcker när det visat sig att det inte är så enkelt. I mitt fall kan jag säga att om det hade varit lika lätt att skriva en bok som det är att läsa den hade jag aldrig gett mig in på det här. Det är utmaningarna som driver mig vidare. Så är det i allt jag företar mig. Finns inte motgångarna tröttnar jag.

Men så är det tvivlen. Dessa tvivel om manuset saknar en röd och begriplig tråd. Karaktärerna är för lama. Språket för dåligt. Dramakurvorna för tråkiga, and so on… Precis som alla andra känner jag på det sättet men djupt inom mig finns också en trotsig tonåring som vägrar frossa i tvivlets självömkan och ge upp. Oftast tar hon över ganska snabbt när tvivlet vill lägga sin skugga över mig men det händer att jag dippar så djupt att jag inte tror någonting om mig själv. Tack och lov händer det mycket sällan men tvivlar, ja det gör jag. Särskilt nu när jag skickar ut manuset till olika förlag. Vem vill satsa på en fantasybok i det här nästan fantasyfobiska landet? Och från en debutant? Lilla jag – vem tror jag att jag är egentligen?

Jag gör som jag inleder inlägget med – I embrace the road to Hell. För jag ÄR en fantasynörd. Jag älskar att läsa det och jag älskar framförallt att skriva det. Och om jag inte får göra det så är jag ingenting. Därför har jag bestämt mig. Vill inget förlag ge ut det så gör jag det själv. Vägen dit är säkert oerhört tuff men har andra klarat det så kan jag. Men först får vi se vad förlagen säger. En sak i taget.

Stork sväljer groda

Hur man skriver en bra början

Eftersom jag fördjupat mig i det här med inledning så har jag också läst lite råd och tips kring hur en bra början på ett manus bör byggas upp. Den expert (enligt min åsikt) som jag oftast återvänder till och läser är James Scott Bell. Han har många bra handböcker och den som jag bläddrat i kring det här med inledning är Plot & Structure. Den nedersta boken på bilden.

20121009-195543.jpg

På sidan 72 sammanfattar han ett bra exempel på vad en inledning ska innehålla (fritt översatt):

Första meningen: ”Janice Capshaw tyckte om att springa på natten.” Följer regeln: Öppna med en namnad karaktär i rörelse.

Nästa två meningar: Författaren förklarar något om hennes springande, hennes ungefärliga ålder och hennes tillstånd (hälsa).

Nästa fem meningar: Vi får veta mer om tid och plats. Platsens beskrivning och stämningen.

Och så fortsätter han med lite mer och kommer till det första tecknet av problem och karaktärens reaktion. Det är det här som jag har utvecklat sedan föregående version. Första versionen var inte dålig men den hängde inte riktigt lika bra ihop med slutscenen. I mening sexton presenterar jag vad hennes problem är. Lite tidigare än vad James föreslår (mening trettio). Sedan följer en kort fördjupning om varför det är hennes problem och hur hon reagerar på den. Allt fick jag ihop innan jag läste James förslag på en framgångsrik inledning för att kolla upp att jag inte var ute på fel spår. Känns extra bra att jag prickade det så rätt.

När jag skriver utkast vill jag inte bry mig om så många skrivtekniska regler eftersom det hindrar min kreativitet men vissa saker blir mer och mer grundläggande kunskap att de följer med även när jag skriver utkasten. Gestaltningen är en sådan sak. Men jag har en känsla av det här med inledningar också kommer att följa med framöver när jag skriver utkast. För när jag tänker fram mina manus så behöver jag bara tre scener för att börja skriva. En inledning, en mitthandling och slutscenen. Jag behöver alltså en början och ett slut för att komma till skott och nu tror jag att jag kommer få betydligt bättre kopplingar mellan de två scenerna än jag fått tidigare. Det låter kanske som en självklar sak men när man som jag inte skriver utifrån en synopsis utan bara kastar sig rakt ut i det fria så är det lätt att det blir lite hipp som happ. Kanske jag har haft tur eller så är det skicklighet som gjort att jag ändå träffat ganska mitt i prick tidigare.

Det är oavsett oerhört upplyftande att se hur mycket den här nya inledningen gör för hela manuset. Just nu är jag där att jag knappt kan bärga mig tills det är klart och vill inte göra annat än att sitta och skriva. Det gör att jag inte hinner kolla bloggar som jag brukar och Facebook som jag nästan aldrig kollar ändå faller ännu längre ner på prioskalan. Och för att inte tala om Twitter eller Instagram. Så nu vet ni bloggare som är vana att jag tittar in ganska ofta hos er varför jag inte hälsar på i samma utsträckning. Inget personligt utan bara en omprioritering från min sida. Självklart vill jag hänga med vad som händer hos er och ert skrivande men jag läser ikapp mig under mer utspridda dagar istället.

Synopsis och poddradio

Sent igår när alla lagt sig kunde jag äntligen sätta mig i min tankeverkstadfåtölj och tänka. För det första var det en konstig känsla när jag kom hem från jobbet igår och inte hade något tydligt att jobba på med manuset – Det var ju klart och ivägskickat. Som en osalig ande gick jag omkring och visste inte vad jag skulle ta tag i. Tvätta? Nej den var klar. Städa? Nej det hade jag ingen lust till. Laga mat? Nej det gjorde maken. Så när alla var i säng och bara jag var vaken och det var för tidigt att lägga sig satte jag hörlurarna i öronen med musik från spotify för att tänka ut en mellanscen som jag grunnat länge på i andra manusets slut. Jag vet själva slutet men jag saknade själva scenen som skulle leda till den. Så kom jag äntligen på den och plottade ner den.

Det här med synopsis är något som jag dragit mig för eftersom jag känt att det har hindrat mig. Jag har ofta ett väldigt bra flöde när jag är i skrivfasen. Det kan hända att jag inte vet hur jag ska komma vidare till nästa scen men då skriver jag bara ner något. Jag tillåter mig att det får vara rena skiten. Det löser sig alltid sedan. Och det gör det. Alltid. Men så skriver jag ibland partier som jag i skrivande stund tycker är jättebra men i sitt sammanhang – eller med ett större perspektiv inte alls blir så bra. Ett stickspår som inte leder vidare till nästa på det mest optimala sättet. Heléne på Boklam skriver lite om detta med synopsis och har flera bra länkar på tips hur man får till en bra synopsis. Jag är aldrig vrång och ska försöka mig på detta nu. Nu är ju tvåan i princip färdigplottad eftersom utkastet är färdigt förutom det allra sista hur säcken knyts ihop. Nu finns det inte bara i mitt huvud utan också i en enkel synopsis. Hurra vad jag är bra! Ännu ett steg i min utveckling.

Efter att jag fått till den där synopsisen så var jag så nöjd och pigg att jag fortfarande inte ville lägga mig utan att få njuta av min seger. Det var då jag hittade ett riktigt bra poddprogram av författarna Frida Skybäck och Agnes Hellström. Ett måste för alla som drömmer om att bli utgivna. Även för den som precis fått kontrakt, gett ut en eller två böcker så är det väldigt intressant det de pratar om. Nämligen bokkontrakt. En podd jag definitivt ska prenumerera på!

Klicka på bilden så kommer du till bokförlaget Forums sida som berättar lite mer om podden som de nyligen startat.

forfattarbild_skyback_hells

Rensar onödiga ord

På facebookgruppen Författarhjälpen fick jag tipset att rensa bort ord som inte tillför någonting och jag blev förvånad över hur ofta jag använt ordet *lite*. Vilken skillnad det blir när det ordet försvinner. Meningen får en helt annan stuns. I vissa sammanhang har jag behållit det men bara där det har ett särskilt syfte. De ord jag fått tips om att gå igenom är;

lite
ganska
verkligen
just
väldigt
nästan
liksom
faktiskt
ju
riktigt

I helgen hoppas jag få tid till det personliga brevet. Nästan så att jag hellre ringer för att slippa skriva det. Hua. Läskigt det också. Jag har en tendens att svamla när jag berättar vad mitt manus handlar om. Ännu sämre. Blir nog brevledes trots allt.