Kollega gånger 2

I fredags var det dags för personalfest för min arbetsplats. Nästan 300 personer slöt upp. Temat för årets fest var 70-tal. Det var många färgglada utstyrslar flera kollegor kom dit i. Några riktigt fula men underbart härliga just för att de bjöd på sig själva. För egen del valde jag att vara neutral med dagens mode. Att klä ut mig är sällan något jag finner nöje i. Egentligen beror det väl på brist på ork att leta efter passande kläder och att stilen på sådana här teman sällan lockar mig. Livebandet som stod för underhållningen lockade inte heller med sin 70-tals-countrystil. Dolly Parton och gänget får gärna roa någon annan än mig.

Trots detta hade jag fram till livebandets uppträdande väldigt trevligt. Särskilt med tanke på att jag hamnade bredvid en av våra nya kollegor som visade sig vara en lika skrivglad författarwannabe som jag. Det var ju givet vad vi pratade om under middagen. Första gången jag träffar på någon på min ort som har samma intresse och skrattar igenkännande åt de där plötsliga infallen man har när man måste anteckna ner något innan idén är borta lika fort som den kom. Vi kommer definitivt prata mer skrivande på våra kafferaster framöver.

Nu ska jag ta mig an manuset igen efter ett par dagars vila då Jante tog plats i mitt skrivrum. Det verkar som han har pyst sin väg. Kanske han har tagit kafferast han också och skrattar med sina kollegor om dessa idioter som tror att de kan skriva och dessutom fått för sig att få det utgivet. Kul för dem. Dags att kavla upp ärmarna. En anledning till att jag tvivlar brukar bero på att jag tappat tråden så nu ska jag läsa manuset från början och se vad det är jag har ändrat och inte.

Mellan raderna

Katarina nämnde i ett inlägg på sin blogg om känslor som väcks och inte väcks när man skriver en text som sedan inte motsvaras mot vad man förväntat sig när man läser igenom den. På ett ungefär så. Det är något jag kämpat med mycket i det senaste kapitlet som jag redigerat. Jag har hoppat lite fram och tillbaka mellan några kapitel men återkommit till det här för att få det så rätt jag kan. Det är den där stämningen jag vill skapa utan att tala om det med demonstrationsskyltar för läsaren. Att läsaren ska förstå vad som händer mellan raderna. Inte ens karaktären begriper vad hon känner. Hon omtolkar dem och bara läsaren ska förstå vad som egentligen händer inom karaktären.

Gestaltningen är oerhört viktig i det här. Jag älskar att gestalta och har sällan problem med det numera men här har jag utmanats ordentligt för att inte klanta till det. Blickar, miner, dialoger mellan karaktärer och inre tankar ska balansera på en tråd som inte får brista. Det är lätt att tvivla på sig själv i de här stunderna. Hur ska jag bäst presentera denna subtila känsla, förnimmelse av att något håller på att hända och ändå inte vara som en elefant på läsarens fötter? Bästa sättet är helt enkelt att skriva, tänka, skriva om och tänka…

Sedan i onsdags ansåg jag mig ha redigerat klart kapitlet för den här vändan. Känslan var obeskrivlig när jag insåg att jag äntligen kan komma vidare. Nu ska jag ta tag i den där scenen/kapitlet där jag nyligen fick en blixtrande bra idé hur jag ska utveckla intrigen. Det håller på att bli något bra av det här tror jag.

Perfektionistens fördelar

Det här inlägget blev jag inspirerad att skriva utifrån ett inlägg på en av mina amerikanska favoritbloggar; Writers in the storm. Ett av inläggen tar upp vad det betyder att vara en perfektionists. Eftersom jag själv anser mig vara en detaljist och perfektionist så log jag igenkännande. Men för en gångs skull var det i positiva ordalag. Inte det där att man petar i detaljer och aldrig blir klar. Visst, det är en av sidorna men för en perfektionist behöver det inte vara negativt. Som i mitt fall, jag vill helt enkelt få texten så bra som jag bara kan och helst mer därtill. Då får det helt enkelt ta tid. Att jag ändrat och redigerat på ett manus i nästan fem år gör mig inte stressad eller nedslagen på något sätt. Till och med så är jag inne på att skriva klart hela trilogin innan jag skickar in det till förlagen.

Om jag skulle välja det så vet jag inte hur lång tid det skulle ta. Kanske åtta år till? Fast så länge tror jag inte att jag orkar vänta. Riktigt så tålmodig är jag inte. Annars är det ännu ett kännetecken för perfektionisten. Tålmodighet. Och så är det en annan grej som inlägget tog upp. Att det är roligt att hitta manusets brister för då finns det något att fixa och rätta till. Exakt så är det för mig. Som ett barn går jag igång på idéer hur jag kan fixa till manuset och få det att bära bättre än vad det gjorde tidigare.

Det är nämligen en dålig sida jag hade när jag började skriva på första manuset. Jag var så detaljfixerad att jag inte såg helheten. Den röda tråden hade många knutar och avbrott som jag upptäckt allteftersom i redigeringsarbetet och av det har perfektionisten lärt sig något till nästa gång.

Se helheten först och plocka sedan ut detaljerna.

Alla mina tillkortakommanden har jag sett som något jag lämnar bakom mig och tar några kliv framåt. Att utvecklas är det roligaste som finns. Att ständigt putsa på sina färdigheter och skala fram berättelsen till rätt skärpa är den perfekta utmaningen. Jag kommer antagligen aldrig bli nöjd men jag har ändå förmågan att tillåta mig att vara tillräckligt nöjd emellanåt och testa berättelsens bärighet hos förlagen. Refuseringarna är ibland tyngande men oftast så är de väntade. Det där och det där … och det där … ja, det kunde ju ha varit bättre tänker jag när jag ser tillbaka på scenerna. Jahapp. Bara att kavla upp ärmarna och fixa till :)

Astrids råd om kapitel

Jag minns inte var jag läste det där om att Astrid Lindgren tipsade aspirerande författare om att skriva varje kapitel som om de var helt egna berättelser. Men ett bra råd är det. Kanske inte i alla sammanhang men allt kan aldrig dras över en kam. Jag hade ändå nytta av det tänket när jag gick igenom kapitlet som jag ska använda som arbetsprov till universitetskursen ”Att skriva fantasylitteratur”. Med bara några rader information om Helenas förmågor så hoppas jag läsaren kan ta till sig det som händer utan störande frågor och luckor.

Jag har aldrig medvetet tänkt att varje kapitel ska vara som en egen berättelse men någonstans har jag ändå haft med mig att dela in kapitlen scenvis. Många undrar hur långa kapitel ska vara och när det är dags att avrunda inför nästa. Detta har aldrig bekymrat mig utan fallit sig naturligt. Kanske för att jag tänkt just så att när scenen är slut så är kapitlet slut. Jag brukar hålla mig runt tio sidor. Blir det mer så försöker jag skala ner det i redigeringen så gott det går.

För övrigt så är jag mycket nöjd med helgens redigering. Jag börjar komma in i rätt tempo och meningarna har lättare att falla på plats. Lyckoruset att vara igång med skrivandet igen är obeskrivligt härlig. Idag (söndag) har jag hunnit igenom tio sidor och när det har hakat upp sig har jag bläddrat och läst i Siri Pettersens bok Röta för att komma igång igen. Det har bara räckt med en sida för att få rätt inspiration. Utöver skrivandet har jag hunnit njuta av det vackra vädret med två rejäla promenader och en lässtund i solen med en kopp te idag. Nu är jag taggad inför en ny vecka och förhoppningsvis kan jag stjäla lite skrivtid under kvällarna om det så bara är för en kvart. Just nu har jag en mycket mammesjuk nioåring som kräver sin uppmärksamhet. :)

Ett svårskrivet kapitel

Jag tror jag har slitit med ett kapitel i ungefär en månad nu. Äntligen är jag över puckeln! Efter att ha varit hemma i två dagar fick jag tiden att kämpa mig igenom det. Språket och dialogerna känns urusel men jag har ändå fått till andemeningen med det. Såå skönt! Flera veckor skrev jag inget alls och gick bara och klurade på det i huvudet. Bonusen är att jag under en promenad kom på den perfekta tvisten i sista boken (del tre). Där är jag långt ifrån klar men jag har ändå ett litet frö som kan få gro. Nu hoppas jag kunna hålla farten uppe och se några sidor redigerade innan helgen.

Tre veckors skrivuppehåll

På ungefär tre veckor har jag inte tittat åt manuset. Det har inte handlat om någon skrivkramp för det har jag egentligen aldrig. Kanske för att jag inte ser på problemet som någon blockering eller skrivkramp längre som en del kallar det. När de där uppehållen kommer handlar det oftast om som den här gången, att jag är osäker på hur stämningen, eller hur karaktärens inställning ska vara. Ibland räcker det med ett par eller tre dagar för att jag ska komma fram till rätt idé men nu tog det lite längre tid än vanligt. Det härliga var att jag aldrig för en sekund var orolig för att jag aldrig skulle hitta en lösning. Det har hänt att jag ibland blivit lite orolig för att jag aldrig mer ska komma igång och skriva men jag gör ju alltid det. Så varför oroa sig? Allt jag läst den senaste tiden har på ett eller annat sätt lett mig vidare i mitt tänk kring min egen berättelse och så länge tankarna kring det är vid liv så är berättarlusten vid liv även om jag kanske inte skriver några konkreta ord just för stunden.

Det är skönt att ha den här avslappnade inställningen. Jag är också tacksam att jag inte har någon som förväntar sig se resultat inom en viss bestämd tid. Skrivandet är helt på mina villkor. Jag undrar hur pressen är för dem som gett ut en första bok och hur de upplever förväntningarna på en uppföljare eller bara en bok nummer två. Berätta gärna ni som har den erfarenheten och hur ni tacklade den.

Dialogproblem

I en vecka har jag kämpat med en dialog som inte vill komma till sin rätt. Och jag som längtade så mycket efter att skriva just den här dialogen. Jag skriver. Raderar. Skriver. Raderar osv. Går upp och gör något annat för att slippa vränga på hjärnan som om det vore skalet av en halv, urgröpt apelsin. Går tillbaka och skriver igen. Raderar. Tänker. Gör något annat. Tänker. Läser. Får en snilleblixt. Tänker. Öppnar laptopen och … nä. Det blev inte heller bra. En vacker dag blir den nog bra. För ger jag inte upp så kan det ju inte bli sämre. Och på vägen har envisheten lärt mig något. Jag måste ju se det positiva i det för då är det lättare att hänga i och fortsätta försöka.