Astrids råd om kapitel

Jag minns inte var jag läste det där om att Astrid Lindgren tipsade aspirerande författare om att skriva varje kapitel som om de var helt egna berättelser. Men ett bra råd är det. Kanske inte i alla sammanhang men allt kan aldrig dras över en kam. Jag hade ändå nytta av det tänket när jag gick igenom kapitlet som jag ska använda som arbetsprov till universitetskursen ”Att skriva fantasylitteratur”. Med bara några rader information om Helenas förmågor så hoppas jag läsaren kan ta till sig det som händer utan störande frågor och luckor.

Jag har aldrig medvetet tänkt att varje kapitel ska vara som en egen berättelse men någonstans har jag ändå haft med mig att dela in kapitlen scenvis. Många undrar hur långa kapitel ska vara och när det är dags att avrunda inför nästa. Detta har aldrig bekymrat mig utan fallit sig naturligt. Kanske för att jag tänkt just så att när scenen är slut så är kapitlet slut. Jag brukar hålla mig runt tio sidor. Blir det mer så försöker jag skala ner det i redigeringen så gott det går.

För övrigt så är jag mycket nöjd med helgens redigering. Jag börjar komma in i rätt tempo och meningarna har lättare att falla på plats. Lyckoruset att vara igång med skrivandet igen är obeskrivligt härlig. Idag (söndag) har jag hunnit igenom tio sidor och när det har hakat upp sig har jag bläddrat och läst i Siri Pettersens bok Röta för att komma igång igen. Det har bara räckt med en sida för att få rätt inspiration. Utöver skrivandet har jag hunnit njuta av det vackra vädret med två rejäla promenader och en lässtund i solen med en kopp te idag. Nu är jag taggad inför en ny vecka och förhoppningsvis kan jag stjäla lite skrivtid under kvällarna om det så bara är för en kvart. Just nu har jag en mycket mammesjuk nioåring som kräver sin uppmärksamhet. :)

Ett svårskrivet kapitel

Jag tror jag har slitit med ett kapitel i ungefär en månad nu. Äntligen är jag över puckeln! Efter att ha varit hemma i två dagar fick jag tiden att kämpa mig igenom det. Språket och dialogerna känns urusel men jag har ändå fått till andemeningen med det. Såå skönt! Flera veckor skrev jag inget alls och gick bara och klurade på det i huvudet. Bonusen är att jag under en promenad kom på den perfekta tvisten i sista boken (del tre). Där är jag långt ifrån klar men jag har ändå ett litet frö som kan få gro. Nu hoppas jag kunna hålla farten uppe och se några sidor redigerade innan helgen.

Tre veckors skrivuppehåll

På ungefär tre veckor har jag inte tittat åt manuset. Det har inte handlat om någon skrivkramp för det har jag egentligen aldrig. Kanske för att jag inte ser på problemet som någon blockering eller skrivkramp längre som en del kallar det. När de där uppehållen kommer handlar det oftast om som den här gången, att jag är osäker på hur stämningen, eller hur karaktärens inställning ska vara. Ibland räcker det med ett par eller tre dagar för att jag ska komma fram till rätt idé men nu tog det lite längre tid än vanligt. Det härliga var att jag aldrig för en sekund var orolig för att jag aldrig skulle hitta en lösning. Det har hänt att jag ibland blivit lite orolig för att jag aldrig mer ska komma igång och skriva men jag gör ju alltid det. Så varför oroa sig? Allt jag läst den senaste tiden har på ett eller annat sätt lett mig vidare i mitt tänk kring min egen berättelse och så länge tankarna kring det är vid liv så är berättarlusten vid liv även om jag kanske inte skriver några konkreta ord just för stunden.

Det är skönt att ha den här avslappnade inställningen. Jag är också tacksam att jag inte har någon som förväntar sig se resultat inom en viss bestämd tid. Skrivandet är helt på mina villkor. Jag undrar hur pressen är för dem som gett ut en första bok och hur de upplever förväntningarna på en uppföljare eller bara en bok nummer två. Berätta gärna ni som har den erfarenheten och hur ni tacklade den.

Dialogproblem

I en vecka har jag kämpat med en dialog som inte vill komma till sin rätt. Och jag som längtade så mycket efter att skriva just den här dialogen. Jag skriver. Raderar. Skriver. Raderar osv. Går upp och gör något annat för att slippa vränga på hjärnan som om det vore skalet av en halv, urgröpt apelsin. Går tillbaka och skriver igen. Raderar. Tänker. Gör något annat. Tänker. Läser. Får en snilleblixt. Tänker. Öppnar laptopen och … nä. Det blev inte heller bra. En vacker dag blir den nog bra. För ger jag inte upp så kan det ju inte bli sämre. Och på vägen har envisheten lärt mig något. Jag måste ju se det positiva i det för då är det lättare att hänga i och fortsätta försöka.

Sparlåga på det mesta

Det är extremt sparsamt med inlägg på den här bloggen nu och även med mina besök på andra bloggar. Inget allvarligt har hänt men helt lugnt är det inte. Jobbet kräver mycket just nu vilket var väntat (inplanerat) och hemma behövs jag för min familj. Flera bloggvänner har tagit upp liknande ämne på sina bloggar och jag hakar på, det är för stressande och tidsödande att hinna komma på och skriva intressanta inlägg och läsa alla bloggar varje dag. Det här har stressat mig en lång tid och efter två veckors mediavila i Thailand så har jag kommit fram till att jag mår mycket bättre utan den ständiga hetsen att hinna med och vara uppdaterad på allt.

Tyvärr har skrivandet också hamnat lite på sparlåga men det beror mest på aktiviteter som kommit emellan. Jag försöker ändå att peta i någon mening så fort jag kommer åt. Entusiasmen att få till den här första delen i trilogin är stor och jag vill att den ska bli så presentabel som möjligt. Mer än presentabel. Riktigt fantastiskt jävla bra helt enkelt! Efter varje utskick till förlagen (har bara gjort två omgångar) så tror jag att nu – nu är det bra, men ändå så upptäcker jag massor med nya saker efteråt som behöver fixas till och ändras. Gör jag de jag har i åtanke nu kommer det att göra stor skillnad. Det gör det väl alltid men ändå … ni fattar vad jag menar.

Hur det går med redigeringen kommer jag med andra ord inte uppdatera lika ofta som tidigare. Lägger hellre den tiden på att faktiskt redigera istället för att berätta om det. En stor tyngd har släppt från axlarna efter detta beslut (ja det är en klyschig mening men på bloggar får man klyscha till det). Jag känner att kreativiteten inte tar lika mycket stryk och det tjänar mitt manus också på.

Vi ses! Men inte lika ofta.

Hur detaljerad ska man vara?

Transportsträckor är det tråkigaste som finns att läsa. Därför försöker jag också hålla dem väldigt korta när jag själv skriver. Hoppas jag. Men jag vet inte om jag lyckas. Det jag börjat fundera på de senaste dagarna är varför mitt manus sväller ut så mycket. Efter att ha redigerat halva utkastet så ligger det nu på 90200 ord och då är inte ens slutet skrivet. Plus att jag ska skriva in parallellscener med bikaraktärer som gör andra saker under tiden som huvudkaraktären kör sitt spår. Jag tror inte transportsträckorna är problemet när jag tänker efter. Det är bara så otroligt mycket som händer som leder vidare till nästa scen och nästa scen.

Om någon skulle be mig att ta bort någon scen så skulle jag möjligen kunna göra något åt inledningen och strama upp den men jag skulle hamna på över 90 K i alla fall. Något jag vill undvika är sega partier och var finns de i mitt manus/utkast? De skulle jag kunna skala av men det värsta är att jag kan inte se de där scenerna som saktar ner tempot. Kanske det inte finns några?

Jag är för mycket uppe i smeten inser jag och jag får väl köra på som vanligt. Bättre att häva ur mig allt det jag behöver så får jag väl skala bort det som blir för mycket sedan. Hellre åt det hållet än att behöva pressa fram något bara för att fylla ut. Och jag som var rädd att inte kunna fylla en andra bok med tillräckligt med sidor. Ha! Tji fick jag.

Tjock bok

Redigering och research om grekiskt bibliotek

På jobbet är det flyttkaos just nu. Jag har fått ett nytt rum som jag installerat mig i och har utsikt mot söder och gatorna där folk rör sig. Tidigare hade jag kontoret mot norr, in mot en tråkig innergård där inte mycket hände. Vad som händer utanför fönstret är egentligen ointressant. Jag har fullt upp med jobbet ändå. Det som känns bra är att jag får se lite mer sol än vanligt.

Igår fick jag äntligen den efterlängtade tiden att redigera på andra delen i Legenden om Amaunet. Det har varit väldigt lite tid för det de senaste tre veckorna och ändå är jag bra på att ta mig tid med manuset. Jag kom in i det som om jag aldrig gjort något annat. En himla skön känsla när det går så lätt och startsträckan knappt är mätbar. Idag längtar jag hem för att få fortsätta där jag slutade, vandra in på det där biblioteket med mina karaktärer där de ska försöka få lite mer svar på hur de kan lösa ett av sina problem. Biblioteket är inte vilket som helst. Det är nationalbiblioteket i Aten.

National-Library-Of-Greece

Biblioteket är inte så gammalt som man kan tro. Det byggdes på 1800-talet i neoklassisk stil och ritades av den danske arkitekten Theophilus Hansen. Det svåra har varit att hitta bilder på hur det ser ut inuti men jag har löst det med att hitta på ett eget hemligt utrymme. Det är det här som är så bra med att skriva fantasy. Man får hitta på lite som man själv vill bara det blir trovärdigt. Tänk er att där nere under byggnaden finns en av världens största samlingar av skriftrullar från flera hundra år tillbaka. Ja, till och med tusen år tillbaka. De svar mina karaktärer hittar där leder dem rakt upp på dramakurvan.

Ibland är det bra att leka struts

Det tror jag i alla fall. För det är vad jag har valt att göra med första manuset. Givetvis finns det brister i det som behöver åtgärdas, det gör det i alla manus mer eller mindre. Men paniken och ångesten jag kände efter att ha läst flera bra böcker så kom det där tvivlet över mig. Igen. Sedan blev du ju inte bättre när en refusering damp ner i samma veva.

Jag har lyssnat på era råd – tusen tack för ert underbara stöd! Det värmer och peppar. Vad skulle jag göra utan er?
Så nu har jag tillåtit mig att ”glömma bort” manus ett för ett tag och lagt allt krut på manus två. Idag har jag hunnit igenom tusen ord och det känns bra på alla vis. Handlingen är driven men också huvudkaraktären till skillnad från första delen. Det är väl det som har stört mig en del. I första delen är hon mer ”drabbad” av saker men när jag analyserade det mer på djupet så är det inte riktigt så illa som jag till en början trodde. Hon drabbas inte helt apropå som jag fick för mig, kanske var det mer så i de första versionerna, utan hon drabbas insåg jag senare av händelser som en konsekvens av hennes egna handlingar. En välkommen insikt som underlättar att släppa loss i redigeringen av uppföljaren.

Ser nu att jag nått över halva utkastet. Bara att köra på tills det är dags att skriva klart slutet. Bearbetar det fortfarande i huvudet tillsvidare.

Planerat inför Författarkliniken och kämpar med orden

Nu är hotellrum och tågbiljetter bokat och betalt inför Författarkliniken som är sista helgen i augusti. Tiden har rusat iväg och jag insåg att det gällde att hinna hitta bra och billigt boende innan rummen tog slut. Även tågbiljetterna är bokade för de har en tendens att bli dyrare ju närmare avresedatumet är. Det känns pirrigt och spännande att få vara med det här året också. Att få lyssna på alla författare, agenter och författarcoacher där framme på scenen. Det jag också ser fram emot är alla de fantastiska möten jag kommer att göra med skrivande människor. Möten med gamla som nya skrivvänner. Inför det här året har jag beställt visitkort med mitt namn och bloggadress som jag kan dela med mig av. Jag fick några själv förra året och tyckte att det var en bra idé även om jag ännu inte kan kalla mig författare. Däremot är jag ju en bloggare så det kan jag passa på att göra reklam för.

När det gäller redigeringsarbetet går det trögt men framåt. Det tröga består i att jag har svårt att få till ett flyt i språket. Jag vill få fram nyanser och variationer som min hjärna just nu inte tycks kunna prestera. Det gör mig frustrerad samtidigt som jag förstår att det inte är så konstigt eftersom jag inte skrivit så mycket sedan i maj när jag skickade in det första manuset till förlagen. Det är bara att bita ihop och redigera ord för ord. Enda botemedlet är ju att skriva, skriva, skriva och skriva… och läsa då förstås. Och de gör jag. Nästan så att jag hellre vill fly till en färdig bok ibland än att kämpa med mina egna ord.

Nu får det bli mer ordning på mitt skrivande

Efter några dagar hos svärföräldrarna i Stockholmstrakten är det dags att ta tag i redigeringen av manus två på allvar. Jag har latat mig tillräckligt nu. Visserligen hade jag med mig datorn med manuset när vi reste men det fanns inte så mycket tid över för manusarbete. På måndagen frossade vi i tårtor och kakor på Taxinge slott och sedan var jag allt för däst och mätt för att orka tänka. Har ni varit på Taxinge slott någon gång? Det är sjukt mycket godsaker att äta där. Om man gillar tårtor. Där hittade jag för övrigt en mugg som jag blev totalt förälskad i. En keramikmugg med en liten drake klättrande på kanten som om den vill smaka på innehållet.

Muggen var givetvis väldigt dyr men dottern fick en av farfar och hon lovade att jag skulle få låna den vilket jag redan har gjort. Vet precis vad jag ska önska mig till min födelsedag i november. He he he.

2015-07-27 13.07.19

Nu ska jag fortsätta redigera på utkastet till del två. Stora, svarta moln börjar hopa sig över deras himmel där jag befinner mig nu.