Disciplinens egna vägar

Ända sedan jag blev klar med första manuset i trilogin i maj så har jag varit bestämd med att jag absoluta inte ska gå tillbaka och redigera på det förrän andra manuset är färdigskrivet.
Det har skitit sig.
Allt för många tankar om rättelser och justeringar har cirkulerat i huvudet för att jag ska kunna hålla mig ifrån det. Det är främst temat som jag vill justera. Tydliggöra det i inledningen och koppla ihop det med ett slut som blir logiskt. Mer logiskt än innan. Temat speglar mycket av det vi ser hända i Europa just nu. Bemötandet av människor med en annan bakgrund. Kanske är det en yrkesskada jag har som ex-socionom men jag anammar det där om att gräva där jag står.

Temat var inte tydligt för mig när jag började skriva på storyn men ingenting var tydligt då. Jag bara skrev för att få ur mig karaktären ur huvudet. Att skriva helt utan mål eller några som helst riktlinjer kräver mycket efterarbete men jag har lärt mig otroligt mycket på vägen. Så mycket mer än att förtydliga temat gör jag inte nu. Det innebär att den här redigeringsomgången inte borde ta så lång tid. Några karaktärers inställning ska putsas till (inklusive huvudkaraktärens) och så är det den slutliga upplösningen som måste klicka lite mer extra än i nuvarande version. Det borde kunna fixas till inom tre månader. Sedan hoppas jag kunna få skrivro för uppföljaren utan störande tankar på första manuset. Hoppas kan jag ju, he he.

Rekordsnabbt svar

Första refuseringen trillade in i mejlen idag. Bara tre veckor efter att jag skickade in det till just det förlaget. Förstår att jag får en standardrefusering efter den korta tiden. Då måste de ha bestämt sig redan innan de ens läst det. Kanske söker de efter något särskilt i de här tuffa tiderna och refuserar utan en blinkning allt som inte är i närheten?

Trots detta nederlag, eller kanske just därför så öppnade jag filen med uppföljaren och började redigera. Motgångar får mig ibland att reagera med att drämma igen dörren som en tonåring och envist fortsätta på det jag höll på med. ”Jag ska minsann visa dem…” tänker jag. Samtidigt är det allt för många gånger jag tänker att det bara är skit det jag skriver. Klart att ingen vill läsa det tramset och så slår jag det ur hågen nästa sekund och skriver ändå. En berg-och-dalbana värdig Balder på Liseberg. (En bana som får magen att stanna kvar tio meter upp i luften där du befann dig för en hundradels sekund sedan.)

Redigerandet påbörjades där jag slutade sist. Egentligen borde jag skriva klart slutet men berättarperspektivet är fel och det stör mig så mycket att jag inte kan förbise det. Sedan funderar jag på att klämma in korta kapitel med händelser som sker parallellt med huvudkaraktärens aktiviteter på en helt annan plats. Finns lite att grubbla på. Skönt att ha det att ägna sig åt och döva nederlaget med. Fast jag vet inte om jag kan se det som ett nederlag med den där refuseringen. Inte ett personligt i alla fall när de uppenbarligen inte läst det alls. Med litteraturagentens svar i minnet att texten var okej rakt igenom så är jag inte allt för ledsen.

Hinner jag bli klar?

Styxx Fantasy söker nya manus. Detta bloggar Ylwa Karlsson om och jag kände hur paniken kom krypande. Förlaget tar bara emot manus i maj. Shit shit shit! Hur ska jag hinna? Jag har hunnit redigera en tredjedel av manuset men jag lade i och för sig ganska mycket tid på den nya inledningen. Lägger jag på dubbla kol och skippar läsandet så kanske jag hinner redigera klart innan månadens slut.

Medeltidsroman i byrålådan

Att be andra läsa ens texter och sedan få deras värdefulla kommentarer är en fantastisk hjälp för att utvecklas i den komplicerade skrivkonsten. Nu har jag fått feedback från två personer som läst novellen jag skrev under tre veckor och utifrån deras respons så har jag har kommit fram till ett beslut.
Medeltidsberättelsen måste bli en roman.
Som novell är den full av luckor och tempot alldeles för högt. (Inte konstigt att jag blev helt utpumpad av att skriva den). Och skalar jag bort saker för att få ner den till en vanlig kortnovell tappar den så mycket att den blir blasé. När jag skrev den fick jag tvinga mig att hålla tillbaka för att till varje pris få ihop en novell och ingen ny roman. Jag ville så gärna skriva en novell för att pröva på det formatet men uppenbarligen så är den här berättelsen inte lämpad för det. Det finns alldeles för mycket intriger och sidohändelser som inte vill gå förlorade. I nuvarande form som novell utlovar den saker som den inte kan hålla. Bara en roman kan ge det utrymmet berättelsen kräver och det känns så skönt att äntligen ha kommit fram till det beslutet.

Nu får den ligga i ”byrålådan” tills andra delen (och kanske också tredje delen) på trilogin är klar. Det kommer krävas mycket research för att jag ska kunna fylla de luckor som gapar tomma och att det som ska fyllas där blir så realistiskt som möjligt för tidsepoken. Ett angenämt arbete eftersom historia alltid varit ett intressant ämne.

Världen snurrar vidare

Det är inte klokt vad det är irriterande när man inte kan fokusera blicken på något utan att det flyttar sig. Jag har märkt att det känns bättre när jag håller igång och är aktiv. Bara jag inte vrider huvudet häftigt åt ett annat håll så går det bra. Det är som en billig fylla men tanken och talet är som vanligt. Jag har ändå lyckats redigera ett par sidor idag så jag är nöjd. Det har varit mycket dialoger och mycket omskrivningar. Eftersom det är första utkastet jag redigerar så är jag inte allt för hård i min kritik men faktiskt så är de gamla dialogerna urkass. Skrattretande rent av. Men så stannar jag heller inte upp och strävar efter perfektion när jag skriver utkastet. Det är berättelsen jag behöver få ner. Kärnan. Så det är den jag putsar till och jag kommer att behöva putsa den igen. Och igen … Ja, ni vet. Men det är ett riktigt bra skal jag har och det ska jag ta vara på.

Karaktärer som medhjälpare

Alla karaktärer med en viktigare roll sägs ska ha ett mål och helst också utvecklas precis som huvudkaraktären. Jag kan inte referera till var exakt jag har läst det men troligen är det från nyhetsmailen från Writers Digest jag får regelbundet i min inkorg. Det där tipset har jag ändå tagit till mig och ibland händer det sig som så att bikaraktärerna själva tar tag i det när jag själv glömmer bort det. Nyligen skrev jag en dialog där bikaraktären tog över eftersom hennes problem uppdagades av de två andra karaktärerna. Egentligen hade jag tänkt mig att huvudkaraktären skulle ha första parkett men hon räddade mig från att tappa bort bikaraktären och även om jag försökt protestera så inser jag till slut att jag inte kommer ifrån att fokusera på den andra karaktären en liten stund.

Det här är en aning fascinerande hur karaktärerna nästan blir levande när de själva stretar åt ett annat håll än vad jag själv tänkt mig. Just det här exemplet jag nämnde gjorde mig först uttråkad och jag ville göra andra saker än att skriva färdigt dialogen. Till slut klev jag utanför det hela och frågade mig vad som hände med det hela för jag ville verkligen inte skriva dialogen i den riktning den tog. När jag väl fattade varför det var tvunget att bli som det blev insåg jag hur lysande det förtydligade huvudkaraktärens dilemma. Ibland undrar man om det finns något/någon bakom det hela som har en färdig plan och styr mig som om jag var en marionettdocka. När det blir bra är det rätt trevligt att vara marionettdocka. Nu känns det lite roligare att skriva på dialogen när jag ser syftet med den annars var jag nära att radera den. Det gäller att hålla strängen i ständig vibration.

En förträffligt underbar jul

I skrivande stund så har svärföräldrarna precis lämnat oss och jag har lite tid för mig själv. Julen har varit precis så härlig som jag hade hoppats på. Barnen är nöjda med sina julklappar och även jag med mina. Jag sitter i min nya ljusblå mysdress och blir fingrarna för kalla som de kan bli så har jag nu ett par härliga, ulliga handledsvärmare i långhårig alpackeull.

Jag har mitt i allt julstök dragit mig undan ett par gånger till min skrivvrå och redigerat lite. Det har gått ganska trögt men så bestämde jag mig för att inte låta mig fastna allt för djupt i språket. Det är trots allt bara första redigeringsvändan på första utkastet (manus 2). Ordmängden har ökat ca 2000 ord från start så det är uppe i 82 000 ord men då är inte slutet skrivet ännu. Jag har funderat lite på slutet. Själva upplösningen får kvarstå men det är inledningen till den som jag vill dra ut på mer. Det är något jag själv ogillar med böcker att upplösningen på den uppbyggda intrigen sker allt för snabbt. Man ska suga lite på karamellen och våndas, känna hur det kryper och sticker i kroppen av spänning innan en twist öppnar på locket och ger svaret. Där har jag lite att grubbla på hur jag ska få till den där sträckbänken. Och när jag är klar med den är jag säkert uppe i ytterligare 30 000 ord. Minst.

Hoppas ni har haft en lika härlig jul som jag och god fortsättning bästa bloggläsare!