Medeltidsroman i byrålådan

Att be andra läsa ens texter och sedan få deras värdefulla kommentarer är en fantastisk hjälp för att utvecklas i den komplicerade skrivkonsten. Nu har jag fått feedback från två personer som läst novellen jag skrev under tre veckor och utifrån deras respons så har jag har kommit fram till ett beslut.
Medeltidsberättelsen måste bli en roman.
Som novell är den full av luckor och tempot alldeles för högt. (Inte konstigt att jag blev helt utpumpad av att skriva den). Och skalar jag bort saker för att få ner den till en vanlig kortnovell tappar den så mycket att den blir blasé. När jag skrev den fick jag tvinga mig att hålla tillbaka för att till varje pris få ihop en novell och ingen ny roman. Jag ville så gärna skriva en novell för att pröva på det formatet men uppenbarligen så är den här berättelsen inte lämpad för det. Det finns alldeles för mycket intriger och sidohändelser som inte vill gå förlorade. I nuvarande form som novell utlovar den saker som den inte kan hålla. Bara en roman kan ge det utrymmet berättelsen kräver och det känns så skönt att äntligen ha kommit fram till det beslutet.

Nu får den ligga i ”byrålådan” tills andra delen (och kanske också tredje delen) på trilogin är klar. Det kommer krävas mycket research för att jag ska kunna fylla de luckor som gapar tomma och att det som ska fyllas där blir så realistiskt som möjligt för tidsepoken. Ett angenämt arbete eftersom historia alltid varit ett intressant ämne.

Illustration of Joan of Arc Being Burned at the Stake

Världen snurrar vidare

Det är inte klokt vad det är irriterande när man inte kan fokusera blicken på något utan att det flyttar sig. Jag har märkt att det känns bättre när jag håller igång och är aktiv. Bara jag inte vrider huvudet häftigt åt ett annat håll så går det bra. Det är som en billig fylla men tanken och talet är som vanligt. Jag har ändå lyckats redigera ett par sidor idag så jag är nöjd. Det har varit mycket dialoger och mycket omskrivningar. Eftersom det är första utkastet jag redigerar så är jag inte allt för hård i min kritik men faktiskt så är de gamla dialogerna urkass. Skrattretande rent av. Men så stannar jag heller inte upp och strävar efter perfektion när jag skriver utkastet. Det är berättelsen jag behöver få ner. Kärnan. Så det är den jag putsar till och jag kommer att behöva putsa den igen. Och igen … Ja, ni vet. Men det är ett riktigt bra skal jag har och det ska jag ta vara på.

Karaktärer som medhjälpare

Alla karaktärer med en viktigare roll sägs ska ha ett mål och helst också utvecklas precis som huvudkaraktären. Jag kan inte referera till var exakt jag har läst det men troligen är det från nyhetsmailen från Writers Digest jag får regelbundet i min inkorg. Det där tipset har jag ändå tagit till mig och ibland händer det sig som så att bikaraktärerna själva tar tag i det när jag själv glömmer bort det. Nyligen skrev jag en dialog där bikaraktären tog över eftersom hennes problem uppdagades av de två andra karaktärerna. Egentligen hade jag tänkt mig att huvudkaraktären skulle ha första parkett men hon räddade mig från att tappa bort bikaraktären och även om jag försökt protestera så inser jag till slut att jag inte kommer ifrån att fokusera på den andra karaktären en liten stund.

Det här är en aning fascinerande hur karaktärerna nästan blir levande när de själva stretar åt ett annat håll än vad jag själv tänkt mig. Just det här exemplet jag nämnde gjorde mig först uttråkad och jag ville göra andra saker än att skriva färdigt dialogen. Till slut klev jag utanför det hela och frågade mig vad som hände med det hela för jag ville verkligen inte skriva dialogen i den riktning den tog. När jag väl fattade varför det var tvunget att bli som det blev insåg jag hur lysande det förtydligade huvudkaraktärens dilemma. Ibland undrar man om det finns något/någon bakom det hela som har en färdig plan och styr mig som om jag var en marionettdocka. När det blir bra är det rätt trevligt att vara marionettdocka. Nu känns det lite roligare att skriva på dialogen när jag ser syftet med den annars var jag nära att radera den. Det gäller att hålla strängen i ständig vibration.

En förträffligt underbar jul

I skrivande stund så har svärföräldrarna precis lämnat oss och jag har lite tid för mig själv. Julen har varit precis så härlig som jag hade hoppats på. Barnen är nöjda med sina julklappar och även jag med mina. Jag sitter i min nya ljusblå mysdress och blir fingrarna för kalla som de kan bli så har jag nu ett par härliga, ulliga handledsvärmare i långhårig alpackeull.

Jag har mitt i allt julstök dragit mig undan ett par gånger till min skrivvrå och redigerat lite. Det har gått ganska trögt men så bestämde jag mig för att inte låta mig fastna allt för djupt i språket. Det är trots allt bara första redigeringsvändan på första utkastet (manus 2). Ordmängden har ökat ca 2000 ord från start så det är uppe i 82 000 ord men då är inte slutet skrivet ännu. Jag har funderat lite på slutet. Själva upplösningen får kvarstå men det är inledningen till den som jag vill dra ut på mer. Det är något jag själv ogillar med böcker att upplösningen på den uppbyggda intrigen sker allt för snabbt. Man ska suga lite på karamellen och våndas, känna hur det kryper och sticker i kroppen av spänning innan en twist öppnar på locket och ger svaret. Där har jag lite att grubbla på hur jag ska få till den där sträckbänken. Och när jag är klar med den är jag säkert uppe i ytterligare 30 000 ord. Minst.

Hoppas ni har haft en lika härlig jul som jag och god fortsättning bästa bloggläsare!

Muffinsbak från datorn och spjutspetsar

Eftersom övriga familjen inte var närvarande gjorde jag mig en enkel sparrissoppa till lunch idag. Mina tankar gled upp till bokhyllan i kökets ena hörn och sneglade på kokböckerna. ”Snart kommer nog dottern hem med sin kompis, kanske vill de baka”, tänkte jag och plockade bort efter mig. Precis när jag satt mig vid datorn ropas det från hallen: ”Hålla mamma! Kan vi få baka?” Detta är nu inget som dottern alls brukar aktivera sig med så jag kunde bara le åt min förträffliga intuition. Det blev en del spring mellan skrivlyan och köket för att stötta i muffinsbaket. När de väl var klara, smakade på och kaffet påfyllt i koppen så stängde jag dörren om mig. 1000 ord klämde jag ur mig på någon timme. Nu är utkastet på 80000 ord igen efter en hel del rensning och omarbetning av det ursprungliga utkastet. Vet inte vad det kommer att sluta på men kanske 100 000, kanske mer, kanske mindre. Helst inte mindre. Är det fantasy så är det.

Det här manuset som är en fristående fortsättning på första manuset är så mycket mer intensivt och fartfyllt. Jag minns hur jag nästan var fullständigt utmattad efter att ha skrivit det på några månader. Det är ett pang-pang-pang-händelserikt manus som jag ska försöka baka in (inte muffins) lite mer lugnare mellanakter i för att inte göra läsaren helt utmattad. Men jag är jäkligt nöjd med plottarna rakt igenom även om det finns detaljer som inte stämmer hela vägen. När jag skriver första utkastet låter jag inget stoppa mig. Minsta motstånd gör att jag skriver nästan vad fan som helst bara för att ta mig igenom det. Och varje gång hittar jag snart tråden igen och spinner vidare. Därför blir vissa detaljer felaktiga och scener helt ovidkommande men det är sånt som lämnas till redigeringsarbetet. Hellre skriver jag skit än inte alls. Sån är jag när det gäller utkast. Det ger mig mer jobb vid redigeringen men jag tror det är värt det.

Har researchat om spjut i dag och dess spetsar. Mycket intressant. Jag broderar ut mina egna spjut lite så de passar min karaktär och handling bättre. Glänsande kall metall, svart onyx och robust trä med ingraverade mönster. Ett spjut värdigt en gud – det ska det vara.

Rensar onödiga ord

På facebookgruppen Författarhjälpen fick jag tipset att rensa bort ord som inte tillför någonting och jag blev förvånad över hur ofta jag använt ordet *lite*. Vilken skillnad det blir när det ordet försvinner. Meningen får en helt annan stuns. I vissa sammanhang har jag behållit det men bara där det har ett särskilt syfte. De ord jag fått tips om att gå igenom är;

lite
ganska
verkligen
just
väldigt
nästan
liksom
faktiskt
ju
riktigt

I helgen hoppas jag få tid till det personliga brevet. Nästan så att jag hellre ringer för att slippa skriva det. Hua. Läskigt det också. Jag har en tendens att svamla när jag berättar vad mitt manus handlar om. Ännu sämre. Blir nog brevledes trots allt.

 

Recension: Sockerkaka och Tassar barfota (noveller)

Sockerkaka   Tassar_barfota

Frida Andersson Johansson har i dagarna kommit ut med två noveller på Epok förlag. Två noveller som båda slår an på den sträng som hos de flesta av oss vibrerar lite starkare. Det som berör vår instinkt att beskydda det viktigaste vi har.
Våra barn.
Frida bygger skickligt upp en spänning som stegras fram till slutet och klipper sedan av strängen så den snärtar till dig, rakt in i ryscentrat.

SOCKERKAKA
Rakel tillbringar sommarsemestern ensam hemma i villaområdet. Hon njuter av värmen och stillheten, men snart förlorar deckarläsningen och trädgårdsarbetet sin charm. Det är någonting som stör. Någonting som är här för att stanna.
Vad döljer sig bakom doften av sockerkaka?

Omslaget till Sockerkaka kan tyckas vara en märklig kombination med titeln men efter att ha läst novellen förstår jag kopplingen. Och har du spindelskräck vill jag varna för innehållet. Själv är jag glad att jag dammsög upp den där feta, stora döda spindeln som låg på golvet i klädkammaren igår. Kanske jag borde byta dammsugarpåse och bära ut den gamla till soptunnan. Bara för att vara på den säkra sidan.

TASSAR BARFOTA
Barnet är av någon anledning Saras problem, inte Johans. Nätterna är värst men Sara är rädd för att klaga. Det är så mycket hon blivit rädd för sedan de flyttade hit.
Radhuset är allt de drömt om, och området helt perfekt för en växande familj, men lyckan blir allt svårare att fånga. Blåmärkena allt svårare att dölja.

Tassar barfota har en twist som väcker rysningar långt upp i nackhåren. Som tur är fick jag inga allvarliga men av den. Dottern kunde väcka mig i natt utan att jag gallskrek.

Efter att ha läst de här båda novellerna, är det med stor förväntan jag ser fram emot Fridas debutroman Dränkt som släpps i januari 2015. Fantastik-Sverige håller på att växa sig allt starkare och Frida som debuterar med de här novellerna är en av de författare som bidrar till det. Känns mycket lovande inför framtiden.

Bilderna är lånade från Epok förlag och här kan du köpa novellerna för bara 11 kr styck.

Musorna är med mig

Senaste tidens redigering har gått mer än bra. Allt faller på plats och jag chockar mig själv vid dagens slut hur mycket jag har utökat manuset. När jag skalade av som värst var jag nere i 116 000 ord (från 138 000) men nu efter att jag har filat på dialogerna och lagt till en ny scen så är jag uppe i 119 000 ord. Lite orolig är jag att det kanske är avskräckande för förlagen men mest är jag salig över hur det hela utvecklas. Hur jag också utvecklas. Det märks så tydligt hur mitt läsande har stärkt min förmåga att uttrycka mig skriftligt och att också se, förstå och fånga andra författares sätt att skriva.

Dialoger tyckte jag för bara ett år sedan var det svåraste – nu flyter de på helt naturligt som ett oljat urverk. Miljöbeskrivningar har jag alltid tyckt om att skriva men undrar om jag inte har blivit ett strå vassare där också. Bra kan alltid bli bättre.

Något som verkligen varit en lyckad metod är att skriva av meningar som tilltalat mig lite extra. Den bok jag läser just nu av Maggie Stiefvater (Drömtjuvarna) är full av bra meningar som jag klottrat ner i min lilla anteckningsbok som nästan alltid får följa med när jag läser. Efter att jag har läst en stund går jag tillbaka till mitt manus och hennes vackra språk smittar av sig i mitt manus utan att jag härmar henne ordagrant. Patrick Rothfuss och Cassandra Clare är andra författare som också inspirerat mig både språkmässigt och hur de bygger upp storyn. Skrivhandböcker i all ära men jag tror att läsandet har funkat bäst för min utveckling. Vad tycker ni fungerar bäst i er skrivutveckling? Berätta gärna.

Inga fler störningsmoment

Då återstår tre barnkalas innan det är helt slut på dem. Idag avklarades äldsta dotterns sista kalas. Ett gäng härliga tjejer skötte det i princip helt själva och var hur mysiga och omtänksamma som helst om varandra. Dagarna innan har varit fyllda med utvecklingssamtal och föräldramöten som avlöst varandra. Nu hoppas jag att det blir lite lugnare så jag får mer tid till reflektion och skrivande.

Jag vill verkligen bli klar med manuset nu även om det just nu känns väldigt roligt att redigera igen. Det jag har filat på den senaste veckan är att förstärka att det står mycket på spel för huvudkaraktären om hon inte gör något åt problemet som uppstått. Gör hon inte det är det inte bara hennes liv som står på spel. Det är i den här delen av manuset jag måste försöka hålla kvar läsaren, skapa oro och frågor så att han/hon måste läsa vidare. Helst att naglarna blir lite kortare men det är bra om det finns något kvar att bita på mot slutet.

Bumpy ride

Att skriva är som att åka med den där bussen i Harry Potter. Det gäller att hålla i sig för att inte halka av i svängarna. Trycka på nödknappen är uteslutet. Kapitlet som jag nu äntligen tog mig igenom var en tuff puckel. Nu ligger den bakom mig och om den slätats ut efter att jag kört över den vet jag inte. Kanske den finns kvar, det får nästa tur avslöja. Jag ville ta mig ur diket fortast möjligt. Nu flyter det i alla fall på igen och utsikten är ganska bra. Riktigt bra stundvis även om det är små gropar och pucklar här och där.

Under tiden jag skrev på det här inlägget fick jag till mig bra kritik och som också förklarar varför jag stundvis retar mig på texten. Jag låter inte karaktären driva handlingen stundvis, utan omständigheterna och ibland även bikaraktärerna. Kavlar upp ärmarna och börjar om. Men om jag inte är helt fel ute så är det just vad jag rensat och skrivit om till viss del den senaste veckan. Fast det kan bli ännu bättre. Nu när jag vet vad jag ska titta efter. Herregud vad blind man är ibland.

Harrypotter nattbuss

Bild lånad från virginmedia.com.