Språkligt balsam

I flera månader har jag gått och längtat tills jag betat av läshögen så djupt att jag kunde börja med Patrick Rothfuss ”En vis mans fruktan” del 1. Att läsa hans böcker är som balsam för mitt eget skrivande. Hans språk är som ljuv musik för min hungrande skrivsjäl. Han inspirerar mig på ett nästan magiskt sätt och gör underverk med mitt skrivande och sätt att uttrycka mig. För er som inte har läst något av honom ger jag ett exempel ur ovanstående bok där huvudkaraktären sitter på en scen och spelar luta:

”Jag spelade hårt som en hagelskur, som en hammare som bankar i mässing. Jag spelade milt som solen över höstvete, lågt som ett enda darrande löv. Snart började jag bli andfådd av ansträngningen. Läpparna blev som ett tunt, blodlöst streck över ansiktet. När jag tvingade mig igenom mittersta refrängen ruskade jag på huvudet för att få håret ur ögonen. Svetten flög i en båge och smattrade ut över scengolvets trä. Jag andades tungt, bröstet arbetade som en blåsbälg, kämpade som en löddrig häst.” 

Hans metaforer och gestaltningar är så självklara och enkla att jag nästan gråter. Jag är inte i närheten av hans briljanta språk men det färgar ändå av sig så att meningarna inte känns lika papperstorra och knastriga som tidigare. Jag blir mer vaken för vad mina karaktärer vill säga och uttrycka. Som om jag får en palett med färger utan att behöva konstruera färgerna själv och kan måla i fler nyanser än innan. Det är inte det att jag härmar och tar efter hans ord och meningar, utan det är som om jag lättare hittar min egen inre melodi och ser med klarare ögon. Det här blir väldigt flummigt beskrivet men jag kan inte förklara det på annat sätt. Rothfuss är för mig om solen är för växterna. Utan sol ingen fotosyntes. Nu krånglar jag till det ännu mer men jag hoppas ni förstår vad jag menar förutom att det är en hyllning till en av mina favoritförfattare. Har ni någon författare som påverkar er på ett liknande sätt i ert skrivande?