Hjälp, ett växande manus

Första semesterveckan har varit så perfekt som den kan bli. Jag har pysslat i trädgården med synbart resultat och skrivit ett helt nytt kapitel som ska ersätta ett gammalt. Jag hade som mål att skriva en sida om dagen men tjohej vilket skrivflöde jag har haft när jag tagit mig tid med manuset. Det som oroar mig är att manuset sväller med antal sidor igen. Men så peppas jag av Siri Pettersens första bok i hennes trilogi Korpringarna. Inte för att jag jämför mig med henne på något sätt. Hua! Aldrig i livet! Men just det där att hon debuterade med en 600 sidor tjock bok.

Det måste betyda att det är möjligt. Och jag anstränger mig det hårdaste jag kan att allt som skrivs ska driva handlingen framåt. Allt ska väcka läslusten och viljan att veta mer. Just nu motsvarar manuset 380 boksidor så egentligen jämfört med Siris bok så är det inte så mycket. Men fortsätter det så här så kommer jag passera 400 sidor i sommar. Intriger och handling utvecklas hela tiden. Och att jag ändrat en karaktärs personlighet från ödmjuk till … jag vad ska jag säga, inte direkt elak men ändå på ett sätt – Det har varit den bästa förändringen av allt.

Förändringen kräver mycket omskrivningar men allt som gör berättelsen bättre är bara roligt att skriva om. Nu har jag precis passerat halva manuset och har ambitionen att bli klar i sommar. Bäst att lägga på ett kol. Idag regnar det så jag har goda förutsättningar att komma en bit.Målet är att bli klar med ett helt kapitel idag.

Fulltecknad vecka

Veckan som gått har varit full av trevliga aktiviteter. Studentfirande, upprensning av ris i trädgården och barnens fantastiskt fina skolavslutning. Efter deras fina sånger och tal av rektor och lärare bar det av hem med färska jordgubbar och glass i stora lass. Medan ugnspannkakan var i ugnen åt vi jordgubbarna och glassen. Lite bakvänt att äta efterrätten först men firar man sommarlov så får det vara lite knasigt bakvänt med rutinerna.

Mitt skrivande går lite på sparlåga men det går ändå framåt. Nuvarande kapitel som jag redigerar behöver skrivas om helt. Spänningen mellan två personer ska byggas upp, ett hopp skapas som sedan ska raseras med buller och bång. Det är inte lätt att vara huvudkaraktär i min berättelse. Ju längre jag jobbar på det här manuset desto elakare blir jag. Och ju elakare jag är desto bättre blir berättelsen och även roligare att skriva på den. Snart är jag halvvägs genom manuset. I sommar ska det bli klart för att sedan ligga och vila inför finputsningsredigeringen. Men den biten vet jag inte när den hinns med. För kommer jag in på skrivkursen i höst är det del två som ska skrivas. Kanske så lika bra att del 1 får vila i si så där ett år. Gulp…

 

Hur jag hanterar tvivel

Det hjälpte att läsa manuset från början efter att Jante, den pösmunken, trängde ut mig ur skrivrummet. Jag börjar lära lite om mig själv och de signaler som säger att något skaver i manuset. När jag började läsa hittade jag tillbaka till känslan och framförallt tråden. Den där riktningen som inte får göra konstiga hopp eller krumbukter i berättarflödet. Ibland är magkänslan diffus och ibland megastor i form av självkränkande tankar.

Det där diffusa kan jag hitta genom att ta en eller ett par skrivfria dagar och bara fundera på scenen. Mala den lite fram och tillbaka. Då ser jag oftast vad det är jag missat och rättar till det. När det stora Tvivlet sätter in, det megastora när man funderar på att ge upp och hitta någon annan fritidssysselsättning, då har jag lärt mig att jag tappat tråden. Helheten i manuset. Scenerna har rört ihop sig och jag vet inte vad jag redigerat dit eller bort. Karaktärerna blir luddiga och jag förstår inte vad de vill, vad deras mål är eller varför de ens finns med i värsta fall.

Jag blir sällan orolig när det där megatvivlet sätter in. Alltså orolig för att jag aldrig mer vill skriva eller att manuset kanske inte går att rädda. Jag ger det alltid några dagar och gör något helt annat. Slutar tänka på manuset (om det går) och läser, läser, läser, läser. Det mest effektiva att komma över tvivlet för mig är att lyssna på skrivarpoddar. Men främst Helpingwritersbecomauthors. Det är K.M Weiland från bloggen med samma namn som berättar om en massa olika skrivtips. Varje avsnitt kan vara allt från 10 till 20 minuter. Oftast går det bara några minuter in i poddavsnittet och hjärnan är på högvarv. Oftast hör jag heller inte vad hon säger mot slutet eftersom jag är så inne i mina egna funderingar hur jag kan utveckla en scen, karaktär eller något annat. Så vill du ha korta, koncisa skrivtips kan jag verkligen rekommendera hennes poddavsnitt.

Hur hanterar ni era tvivel?

Kollega gånger 2

I fredags var det dags för personalfest för min arbetsplats. Nästan 300 personer slöt upp. Temat för årets fest var 70-tal. Det var många färgglada utstyrslar flera kollegor kom dit i. Några riktigt fula men underbart härliga just för att de bjöd på sig själva. För egen del valde jag att vara neutral med dagens mode. Att klä ut mig är sällan något jag finner nöje i. Egentligen beror det väl på brist på ork att leta efter passande kläder och att stilen på sådana här teman sällan lockar mig. Livebandet som stod för underhållningen lockade inte heller med sin 70-tals-countrystil. Dolly Parton och gänget får gärna roa någon annan än mig.

Trots detta hade jag fram till livebandets uppträdande väldigt trevligt. Särskilt med tanke på att jag hamnade bredvid en av våra nya kollegor som visade sig vara en lika skrivglad författarwannabe som jag. Det var ju givet vad vi pratade om under middagen. Första gången jag träffar på någon på min ort som har samma intresse och skrattar igenkännande åt de där plötsliga infallen man har när man måste anteckna ner något innan idén är borta lika fort som den kom. Vi kommer definitivt prata mer skrivande på våra kafferaster framöver.

Nu ska jag ta mig an manuset igen efter ett par dagars vila då Jante tog plats i mitt skrivrum. Det verkar som han har pyst sin väg. Kanske han har tagit kafferast han också och skrattar med sina kollegor om dessa idioter som tror att de kan skriva och dessutom fått för sig att få det utgivet. Kul för dem. Dags att kavla upp ärmarna. En anledning till att jag tvivlar brukar bero på att jag tappat tråden så nu ska jag läsa manuset från början och se vad det är jag har ändrat och inte.

Ser framåt

Julen har passerat och gav skön avkoppling. Själva julafton firades hos mina föräldrar. Även min syster med familj fanns på plats och magarna töjdes till bristningsgränsen på oss som vanligt av mammas goda mat. I mellandagarna har jag jobbat och hann med deadlinen inför att en ny avdelning startar upp i januari och ska kunna dokumentera i verksamhetssystemet. Maken och jag har också åkt runt till olika möbelaffärer och tittat på mattor och soffbord för att styla upp vardagsrummet nu när den nya soffan äntligen är på plats. Att välja matta är inte det lättaste. Vi var överens om att det skulle vara en ljus matta eftersom en altan begränsar ljusinsläppet och gör att rummet liknar mer en gillestuga. Fönstren bakom soffan förstärker den känslan så de kommer vi att byta ut så småningom till större. Mattan vid soffan upplevde vi som väldigt ljus i butiken men på plats blev den murrig. Intrycket stördes av att det då låg en grön ryamatta vid bokhyllorna. När den försvann och ersattes av en vit blev det en annan sak. Hela rummet lystes upp (så gott det går) och nu är det bara att vänta på att det nya soffbordet ska levereras.

Egentligen borde jag nu så här första dagen på det nya året sammanfatta mitt skrivår som har varit men det känns inte så inspirerande med tanke på de refuseringar jag fått under året. Ärligt talat vill jag hellre se framåt och det gör jag med ljus förhoppning. Jag har haft manuset hos lektör två gånger men nu lyssnar jag på magkänslan och med de förändringar jag ska göra kommer berättelsen få ett förhoppningsvis mycket bättre driv och begriplig lockande dramaturgi. Det är väl inte katastrofalt som det är nu men det skaver ändå inom mig. Närmast ska jag förändra en karaktärs personlighet och roll från moderlig och ödmjuk till misstänksam och en möjlig antagonist. Det här känns oerhört kul och inspirerande att få ta tag i.

Sedan skulle jag behöva tänka ut hur två karaktärer ska få mer plats i berättelsen utan att de begriper vad som egentligen försegår. Låter kryptiskt men jag behöver ha dem ovetande om vad huvudkaraktären går igenom för att behålla en del av spänningen och de problem som uppstår för huvudkaraktären. Detta kommer att ställa lite större krav på mig och innebär en något större omskrivning. Det får ta den tid det behöver och jag tänker inte stressa igenom manuset den här gången bara för sakens skull. Det är mitt nyårslöfte till mig själv att jag ska sluta stoppa huvudet i sanden när jag ser vad manuset behöver. Det har jag gjort allt för ofta och trott att jag kan komma undan. Refuseringarna har tvingat mig att vakna upp. Manuset är inte det jag vill att det ska vara. På ett naivt sätt har jag trott att jag kan komma undan, trott att förlagen sett potentialen och att de velat hjälpa mig finslipa det. Bah! Jag har sökt efter någon form av bekräftelse men den här branschen har inte det utrymmet att lyfta de som står på de lägre trappstegen. Vill jag nå målet måste jag arbeta hårdare och vara ärlig med mig själv.

Så för att vara ärlig med er så har jag en stark tro på att det här skrivåret kommer att vara tufft men troligtvis det roligaste skrivåret någonsin eftersom jag kommer att lita helt och hållet på mig själv. Att skriva romaner är inte samma sak som att gå i en simskola för sexåringar, det är snarare som att delta i Hungerspelen. Nästan i alla fall. Vilket fall som helst – jag är sjukt peppad om det inte är någon som har uppfattat det.

Tell this story

GOTT NYTT ÅR!

Snabb eller långsam skrivprocess

Läste ett inlägg hos Katarina om en man som förordade att skriva en bok på bara två veckor. Det går helt emot vad jag själv kommit fram till hur min skrivprocess fungerar. Sedan snart en månad tillbaka har jag slappnat av i tanken och kravet att redigera om första manuset inom en bestämd tid. Det får ta den tid det tar. Jag har aldrig varit mycket för deadlines. Stressar upp mig och missar viktiga detaljer.

Utan dessa krav på mig har jag blivit ännu mer kreativ och vågar se andra vinklingar som manuset kan ta. En karaktär tex som har varit moderlig och omhändertagande kan jag nu se förvandlas till en misstänksam person som inte alls ger min huvudkaraktär Helena så stora fördelar. Med ens har jag en bättre intrig i flera scener med den här personlighetsförändringen jag inte velat/kunnat se tidigare.

När jag har gett mig den här oändliga tiden så kan jag se på manuset med andra ögon och blir inte lika lat. Jag blundar inte för förändringar som kan ta tid att skriva om utan jag vågar utveckla dem i tanken och kanske skriver jag om när jag väl kommer till det partiet i texten där det här händer. Men vad menar jag med oändlig tid? Det vet jag inte exakt själv och det är lite det som är meningen. Jag pillar i texten närhelst det passar mig och på något sätt har det hunnits med mer på skrivpassen nu.

Lektören gav mig en bra grund att redigera ”rätt” manuset och nu när förlagen ändå refuserade det så bröt jag ihop och kom igen. Nu går jag helt på magkänsla och idéer jag får från skrivhandböcker när jag redigerar och magkänslan har jag lärt mig mer och mer att lita på. Sedan är det okej att det får ta tid. Det är ingen tävling! Så någon tvåveckorsroman lär det aldrig bli skriven för min del. I´m cool. (Just nu i alla fall).

Hur fungerar er skrivprocess som bäst? Ska det vara en deadline eller skriver ni typ bara när andan faller på och tänker däremellan?

Sparlåga på det mesta

Det är extremt sparsamt med inlägg på den här bloggen nu och även med mina besök på andra bloggar. Inget allvarligt har hänt men helt lugnt är det inte. Jobbet kräver mycket just nu vilket var väntat (inplanerat) och hemma behövs jag för min familj. Flera bloggvänner har tagit upp liknande ämne på sina bloggar och jag hakar på, det är för stressande och tidsödande att hinna komma på och skriva intressanta inlägg och läsa alla bloggar varje dag. Det här har stressat mig en lång tid och efter två veckors mediavila i Thailand så har jag kommit fram till att jag mår mycket bättre utan den ständiga hetsen att hinna med och vara uppdaterad på allt.

Tyvärr har skrivandet också hamnat lite på sparlåga men det beror mest på aktiviteter som kommit emellan. Jag försöker ändå att peta i någon mening så fort jag kommer åt. Entusiasmen att få till den här första delen i trilogin är stor och jag vill att den ska bli så presentabel som möjligt. Mer än presentabel. Riktigt fantastiskt jävla bra helt enkelt! Efter varje utskick till förlagen (har bara gjort två omgångar) så tror jag att nu – nu är det bra, men ändå så upptäcker jag massor med nya saker efteråt som behöver fixas till och ändras. Gör jag de jag har i åtanke nu kommer det att göra stor skillnad. Det gör det väl alltid men ändå … ni fattar vad jag menar.

Hur det går med redigeringen kommer jag med andra ord inte uppdatera lika ofta som tidigare. Lägger hellre den tiden på att faktiskt redigera istället för att berätta om det. En stor tyngd har släppt från axlarna efter detta beslut (ja det är en klyschig mening men på bloggar får man klyscha till det). Jag känner att kreativiteten inte tar lika mycket stryk och det tjänar mitt manus också på.

Vi ses! Men inte lika ofta.