Att fastna i sin skapade värld

I många skrivhandböcker (om hur man skriver fantasy) så varnas det om att inte beskriva den egna påhittade världen allt för mycket. Jag kan förstå att det är frestande att sida efter sida berätta om den fantastiska värld som växt fram i ens tankar och få läsaren att känna samma kärlek till den som du själv. Särskilt om den är storslagen och episk a´la Sagan-om-ringen-världen. Jag har inte skapat en sådan fantastisk värld som J. J. R. Tolkien på långa världar men visst, jag gillar den. Och jag beskrev den. I mitt första utkast. Inte så där passionerat och utförligt som vissa nybörjare kan göra men ändå lite väl mycket för att det skulle passa sig.

Lite rätt gjorde jag ändå. Jag beskrev den genom karaktärernas ögon och i dialoger. Men det blev ändå lite för mycket. Bland annat var jag så förtjust i en scen där ett hem beskrevs och då särskilt ett par kandelabrar med mytologisk anknytning. Jisses vad jag beskrev dessa i detalj. Och vad vackra det var! Nu finns de inte kvar sedan förra redigeringsvändan. Kill your darlings you know. Hemmet finns kvar men det kommer att skalas ner till de där tre meningarna som oftast räcker för att läsaren själv ska fylla i resten med sin egen fantasi.

För en rookie som mig – ser mig fortfarande som det efter fem år av skrivande då jag ständigt lär mig något nytt – så har jag sedan ett par år fattat det här med drama. Att bygga berättelsen på en spännande handling och inte på karaktärernas värld. Det här utvecklas och finslipas hela tiden och det är nog först i den här redigeringsvändan som jag verkligen ser vad scenerna behöver för att hålla ihop med nästa och nästa och nästa… Den där tråden som ska engagera och sysselsätta läsaren. Väcka engagemang och frågor som de bara måste få svar på. Inga lätta grejer men roligt.

Min urbana fantasyvärld har utvecklats en hel del i huvudet under de här åren och kommer behöva utvecklas ännu mer då det finns olika världar som integrerar med varandra och får större betydelse i de uppföljande två delarna. Allt det här måste stanna i mitt huvud och pytsas ut i lagom doser och på rätt sätt för att inte stjälpa hela berättelsen. Det skulle vara lätt att tyngas av den här utmaningen av komplexitet, särskilt med planer på en trilogi, men jag är envis och tålmodig av naturen så jag gnetar på. Sida för sida. Kapitel för kapitel.

 

Med näsan i boken

Som vanligt har den här veckan rusat på som alla andra veckor. I måndags bestämde jag mig hux flux att gå upp i arbetstid från 85 till 90%. Minsta dottern har börjat (på egen begäran) ta sig till och från skolan helt själv. Så jag har inte samma panik att kasta mig iväg till fritids för att hämta henne. Ändå känns det att jag får mindre tid att hinna med hushållssysslorna här hemma. Det är till att ställa sig vid spisen direkt jag kommer innanför dörren. Sedan om jag har tur är det inget annat som pockar på när det inte är aktiviteter som bågskytte, tvätt och uppröjning av hem eller skjuts av något barn som ska åt något håll.

Denna vecka har alltså inte ägnats så mycket åt skrivande. Däremot läsning. I listan här till höger under GOOGREADS ser ni de senast lästa böckerna. Bland annat ”Writing Fantasy – The top 100 best strategies för writing fantasy stories”. Otroligt inspirerande och givande för mitt eget skrivande. Den ingår i kurslitteraturen till skrivkursen Att Skriva Fantasylitteratur som jag sökt. Jag har fått uppslag till flera blogginlägg genom att läsa den. Problemet är bara att få tiden att skriva dem. Jag har knappt ens hunnit läsa vare sig bloggar, facebook eller andra sociala medier denna vecka. Vet inte hur jag tänkte där när jag gick upp i arbetstid. Jag försöker ett tag, sedan är det väl bara att backa och gå ner i tid om det inte håller.

Intensivt liv

Det låter värre, bättre än vad rubriken egentligen säger. Livet sker helt enkelt. Hela tiden. Det där med att hänga med på alla sociala medier är inte riktigt livet för mig. Det kan gå dagar utan att jag öppnar facebook eller läser bloggar. Sorry, ni som skriver inlägg varje dag. Nu är klockan sent på onsdag kväll och jag har ägnat mig åt familjevardagliga saker som att ha varit en närvarande mamma. Ett underbart liv som jag trivs med och prioriterar före allt annat. Även före skrivandet om så krävs.

Fast lite redigerande har jag ändå gjort. Helgen ägnades åt badhus, städande och redigering däremellan. Backade några sidor, nästan till första sidan och kortade in meningar. Jag har en tendens att göra dem liiite för långa ibland. Inte superlånga men ändå onödigt långa. Det blir mer kraft att då och då göra dem mer snärtiga. Rakt på sådär. Tror det blir jättebra om jag får in det i fingrarna framöver.

För övrigt så kom en hett efterlängtad bok idag!

Den kommer att vara en perfekt inspirationskälla medan jag skriver. Föregående bok ”Röta” har jag haft liggande intill datorn och slumpmässigt öppnat en sida och läst några rader för att sedan återgå till redigeringen. Vissa kan helt enkelt det där med att skapa text det sprakar och slår gnistor om. Hoppas det kan spraka och gnistra lite mer i min egen text efter att jag inspirerats och redigerat denna evighetslånga bearbetning av första delen i trilogin. Det som värmde extra mycket var vem boken tillägnats; ”Till alla som skriver för sin första utgivning”. Är inte det inspirerande så säg?

Anmält mig till en skrivarutbildning

Det här var inget jag planerade men tack vare Eva-Lisa som tipsade mig och också pushade mig över den där tveksamhetsbarriären av en massa ursäkter så anmälde jag mig till en 30-poängs universitetskurs på distans; Att skriva fantasylitteratur. En drömkurs för en fantasynörd som jag.

Jag tror att det här är precis rätt steg att ta för mig nu. Jag har skrivit sedan 2011 med ambitionen att bli utgiven. Två gånger har jag skickat mitt manus (första delen i en trilogi) till olika förlag och även en agent. Samtliga har gett mig standardrefuser förutom agenten som inte kunde se vilken målgrupp det vände sig till. Jag tror inte att jag skriver dåligt men jag vill hela tiden utvecklas och vet att jag behöver lära mig mycket mer. Via den här utbildningen får jag perfekt stöd för mitt jobb med första eller andra manuset, vi får se vilket jag väljer, och helt gratis. En lektör kostar en slant och hjälpen är begränsad. När de gjort sitt utlåtande så är det stopp där.

Men än är det inte säkert att jag får en plats. Det är arbetsprovet som avgör. Jag har valt ut ett kapitel ur andra manuset som är lite av en novell i sig. Astrid Lindgren tipsade även hon om att varje kapitel ska vara som en egen liten berättelse. Inte för att jag följt det i alla kapitel men jag tror att det här kapitlet ger en bra fantasykänsla. 12 juli får jag besked hur det gått med antagningen.

Detta var väl ett bra inlägg att fira med på min bloggs 4-årsdag?! Ja, kan ni tänka! Jag har bloggat här oupphörligt i 4 år. Det var nära att jag ville göra en paus nu men ändrade mig i sista stund. Jag är igång med redigerandet igen och gud vad jag älskar det. Eftersom ingen här hemma skulle uppskatta mina reflektioner kring skrivandet så är det ni mina kära bloggläsare som får bli mitt bollplank.

Sätter fötterna tillrätta i startblocken

Nu är alla recensioner (utom en) skrivna som jag åtagit mig. Endast en novell återstår att läsa och tycka till om. Jag känner mig lättad över att jag är klar med de här recensionsuppdragen och pirrig inför att ta tag i manuset på allvar. Det har varit roligt och lärorikt att få recensionsböcker och skriva vad jag tycker om dem men med nästan heltidsjobb, barn att passa upp på och ett hem att ta hand om är tiden knapp. Ska jag nå mitt mål med att bli klar med den här omskrivningen av mitt manus (del 1) så funkar det inte att ha tusen bollar i luften. Strax före jul insåg jag inte det här och var till och med på vippen att börja satsa på bågskytte också. Det finns en gräns för hur mycket jag mäktar med och för några veckor sedan frågade jag mig själv hur rimligt det egentligen är att göra alla de saker jag vill. Det som fanns kvar på listan vad jag verkligen, verkligen ville var att skriva. Så nu är det det jag kommer satsa på under våren och kanske också sommaren.

Efter den här omarbetningen som jag planerar är det sista gången jag skickar ut det till förlagen. Om jag får en positiv refusering skriver jag antagligen om det igen men annars är det dags att förpassa det till skrivbordslådan och satsa på något nytt. Någonstans finns det en gräns. Jag har några nya förlag i åtanke som jag ska skicka till, även några små men jag tillåter mig också att vara lite kräsen. Det finns förlag som jag inte tycker ger ut helt igenom kvalitativa böcker och då får mitt manus hellre förbli outgivet.

I ett tidigare inlägg förvarnade jag om att jag kommer att sluta blogga fram till september men där har jag ändrat mig. Jag har insett att bloggen är en bra ventil under tiden som jag skriver. Det poppar upp saker som jag behöver dryfta och få andras åsikter om och det tar jag hellre här på bloggen än facebook. Det blir kanske inte inlägg varje vecka men högst troligt varannan vecka som minst.

Nu ska jag kicka igång skrivandet med att läsa om manuset från början för att komma in i rätt stämning. Det är trots allt två månader sedan jag skrev på det. Shit vad det här ska bli kul!!! Hoppas nu också att detta blir det killermanus som jag vill få det till så fler kan få ta del av det. Om nu något förlag vågar satsa på det förstås… Det är ju trots allt ungdomsfantasy.

Recension – Vattnet drar

Vattnet_drar

Kroppen av en kvinna hittas vid Malmjärn i Gästrikland. Har det något med den illegala sprithandeln att göra? Eller stölden av den värdefulla madonnan i Ovansjö kyrka? Något har förändrats i bygden under den här helvetesvarma sommaren. Det känns i själva luften. Som ett elektriskt stråk av begär och desperation. Det som legat dolt i hundratals år har vaknat igen.

Bara att hålla i den här boken ger en föraning om dess innehåll. Omslaget känns härligt mossig, mjuk och len som en sten i en fuktig skog. För det är vad den handlar om, både en märklig sten och något som vaknat ur sin djupa sömn från bottnen av en skogsbäck.Det är ett väl genomarbetat omslag med en djupare tanke bakom än bara en bild som ska förmedla ett budskap. Något som får mig att gilla den här boken extra mycket.

Handlingen utspelar sig i trakterna kring Järbo och Gävle i Gästrikland. Madeleine beskriver småorten med stor igenkänning, om hur det kan vara att vara ung och uttråkad på en plats där nöjet blir vad man själv gör det till. Det dröjer några kapitel innan jag lär känna de olika karaktärerna men jag har aldrig tråkigt medan jag gör det. Alla har de spännande och intressanta sidor och det är med stor spänning jag följer de trådar som så småningom vävs in i de andra karaktärernas liv mot det nervkittlande slutet. Kopplingen dem emellan är till en början helt obefintlig och så långsökt att jag under läsningen inte kan låta bli att fundera på hur Madeleine ska få ihop det. Det som jag uppskattar lite extra är att de flesta karaktärerna är över tjugo år och inga finniga tonåringar som tampas med läxor på gymnasiet.

Dialoger och språk är skickligt träffsäkra. Det övernaturliga inslaget är pirrigt närvarande och det kryper av obehag i mig när den uppväckta varelsen jagar karaktärerna över boksidorna. Inte ens i drömmarna lämnas de ifred. Att varelsen till en början framställs något diffust gör det extra spännande.

Slutet lämnar flera trådar oknutna. Inte på det där störande sättet som vissa amerikanska böcker där du gapar av häpnad över den ofullständiga logiken och undrar om det saknas flera sidor. Här får jag belöningen, men också cliffhangers som ger suget efter nästa bok. Vattnet drar är första delen i en trilogi och att jag kommer läsa uppföljaren är givet. Det som är extra roligt är att det är ett av de större förlagen (Natur & Kultur) som har vågat satsa på den här fantasytrilogin och som dessutom vänder sig till en målgrupp som är äldre än 12 år. Utbudet av svenskskriven fantasy för 6-12 år är relativt gott men med den här trilogin hoppas jag fler förlag vågar satsa lite mer på fantasy för den äldre läsgruppen. Det är dags för något som kan bräcka Cirkeln-trilogins framgång och visa att det här är en genre som vuxna mycket väl kan läsa lika gärna som deckare eller chic lit. Madelaine Bäcks Vattnet drar har definitivt det som krävs för att det ska vara möjligt!

Tack Natur & Kultur för recensionsexemplaret!

(Bild lånad från Natur & Kultur)

 

Recension -Ishavspirater

Ishavspirater

Jag föll i första hand för den här boken på grund av det vackra omslaget. När jag läste baksidestexten tänkte jag att det här blir en perfekt högläsningsbok för min åttaåriga dotter. Och det blev det.

”Vithuvud har tagit min syster! Vi måste fara efter och ta tillbaka henne!”
Men ingen rörde sig. De såg bort, tittade ner i sina glas, började mumla saker till varandra, och snart var det någon som sa: ”Siri, din syster är borta. Så är det med dem som Vithuvud tar. De … finns inte mer.”

Den fruktade piraten Vithuvud rövar bort barn och tvingar dem att hacka fram diamanter i en mörk och farlig gruva. Så fruktad är Vithuvud att ingen vågar söka efter barnen och alla vet att ingen överlever länge i hans gruva. Men den dag han tar Siris lillasyster, Miki, får han en motståndare han aldrig räknat med. Siri gör det som ingen annan vågar – ger sig ut på jakt efter Vithuvuds ö, trots att hon själv är livrädd. För hon vet hur rädd lillasyster Miki måste vara i piratens våld. Ensam i gruvans mörka gångar.
En fantastisk äventyrshistoria om systerskap, vänskap, rädsla och mod,  rikt illustrerad i svartvitt av Alexander Jansson. (Text och bild hämtad från Natur & Kultur.)

Min dotter är mycket svårflörtad med vilken bok vi läser om kvällarna innan läggdags och varje gång jag träffar rätt blir jag smyglycklig. Det svåra är när en så här bra bok är slut och vad som kan fylla dess plats. Det händer att vi helt enkelt får lägga bort boken även om jag tycker att den är bra. Med just den här boken av Frida Nilsson älskade vi båda Siris farliga och kringelikrokiga äventyr. Alla märkliga möten med ett galleri av färgstarka karaktärer. Bland annat den där övergivna sjöjungfrupojken som inte värmde bara Siris hjärta utan också våra.

Boken är uppbyggd med härligt skildrande möten och lagom balans av med- och motgångar. Både rädsla, hopp och mod vävs in på ett bra sätt utan att det känns för svårmodigt med tanke på Siris mål att rädda sin syster ur Vithuvuds grepp och de som försöker hindra henne på vägen. För det är råbarkade busar hon träffar på. Det är inte lätt för Siri att försöka följa sitt samvete när ingen vuxen vill tro att också den lilla människan kan förändra det som känns övermäktigt. För även de vänliga människorna som hjälper henne när det ser som mörkast ut blundar hellre för det mörka och onda och gömmer sig i sina små ishavspinade stugor.

En välskriven berättelse av Frida Nilsson som också blev nominerad med den här boken till Augustpriset 2015. Bland annat med denna motivering; ”Språket är rikt och mustigt. Kylan biter och havet piskar i denna berättelse som lär oss att både det goda och det onda vi gör lämnar spår. Det gäller att välja rätt. Den som inte lyssnar till sitt samvete går under.” 

Nu återstår utmaningen att hitta en lika bra och fängslande bok som kan fortsätta förtrolla våra kvällar.

Recension – Bortom Portalen

Bortom portalen

Idag släpps antologin Bortom portalen, ett samarbete mellan flera förlag som också samverkar på fantastikportalen.se och det förlag som ger ut själva boken är Fafner förlag. Några av novellerna är sedan tidigare utgivna på de olika förlagen. Tre av de elva novellerna är vinnande bidrag från en tävling som utlystes av fantastikportalen.se förra året (2015). Samtliga noveller är ett härligt potpurri av eskapism. En väl balanserad blandning av välskrivna av (för mig) både bekanta och obekanta författare. Att recensera alla elva novellerna insåg jag skulle bli övermäktigt, därför har jag valt att bara gå djupare in på de tre vinnande bidragen.

EMMA 2.0 av Anita Medryd
Filip bär på skuldkänslor efter att ha orsakat Emmas förlamning i en trafikolycka. När hon får den fantastiska möjligheten att få tillbaka sin rörelseförmåga och till och med att kunna dansa igen tack vare ny medicinsk teknik kan han ändå inte riktigt slappna av. Efter operationen blir det inte riktigt som någon av dem tänkt sig.
En fängslande novell i sann sience fictionanda. Det är lätt att känna för Filip som oroas över sin sambo. Emma genomgår en tillfälligt stark personlighetsförändring som dalar ut och klarnar allt eftersom. En välskriven komplex karaktärsutveckling hela vägen. Det är i sista meningen man tar tag i bordskanten och drar djupt efter andan och önskar att man kunnat få läsa lite till.

SJUNG, KÄRA SYSTER av Marcus Olausson
Tre systrar har överlevt ett krig och kämpar för sin fortsatta överlevnad i en trasig och förändrad värld. Krigets bomber dödade inte bara människor utan förde också med sig något som tog över de dödas kroppar. Gjorde dem till de tondöva, varelser som hatar musik. De överlevande är de som bemästrar audiomantiken. I musiken döljer sig magiska krafter som är så starka att de till och med dödar.
En mycket fascinerande berättelse med nya grepp kring apokalypsens verkan. Musiken har magiska krafter som barnen försöker bemästra så gott de kan för att överleva i en värld med tondöva som skildras som levande döda. Ett fräsch, nytt grepp att beskriva zombies som annars lätt blir för patetiska i mitt tycke. Beskrivningarna av de musikaliska striderna är helt underbara. Hela novellens tema med musik som maktmedel är nytänkande och härligt uppfriskande. Slutet bär på ett ess i skjortärmen som ger en skön twist på denna värdiga vinnare.

DE TOMMA av Alexandra Alexandersson
Detta är en berättelse beskriven i en målande, typisk medeltida miljö. Vidar väntar spänt på att hans hustru ska föda deras första barn. När jordemodern äntligen kommer ut med barnet från sovkammaren och lägger det i hans famn faller hela hans värld samman. Barnets tomma, svarta ögon och det apatiska intrycket avslöjar att det är en av De tomma. En själlös. Om ett sådant barn får växa upp förvandlas det till en demon och dödar allt i sin väg. Vidar kan inte förmå sig till att döda det så som lagen kräver och flyr blint in i skogen med barnet i sin famn.
Berättelsen slukade mig fullständigt och jag kunde inte förstå efteråt att jag bara hade läst en kort novell på femton sidor. Känslan av tid och rum försvann och eftersmaken var som om jag hade läst en hel roman. Alexandra beskriver handlingen i en längre tidsrymd på ett skickligt sätt utan att det känns forcerat. Mittendelen är något stillsammare än inledningen och slutet men inte någonstans tröttnar jag och följer nyfiket den oundvikliga utvecklingen mot det spännande slutet.

Dessa tre noveller är bara ett smakprov av vad Bortom portalen erbjuder. Antologin är en härlig godispåse med perfekt blandade godbitar av eskapism som jag verkligen kan tänka mig att läsa om. Kvalitén är mycket hög och ingen novell gör mig besviken. En novell jag läst och recenserat tidigare här på bloggen är En hemlighet i öknen dold av Lupina Ojala. Jag beundrar den passion och envishet som dessa personer bakom projektet drivs av och jag är mycket tacksam att de orkar hänga i och skapa sådana här antologier. Det gör att vi som älskar fantasy kan få ta del av dessa fantastiskt, härliga berättelser som skrivs runt om i landet.

Samtliga noveller och medverkande är:
EMMA 2.0 – Anita Mederyd
MARINA – KG Johansson
TIDSÖGAT – Hans Olsson
DE VITA – Boel Bermann
SJUNG, KÄRA SYSTER – Marcus Olausson
EN HEMLIGHET I ÖKNEN DOLD – Lupina Ojala
IRRBLOSS – Linda Hallgren
OPPENHEIMER BLUES – Love Kölle
VÄSKAN – Ida Tellestedt
DE TOMMA – Alexandra Alexandersson
JORMUNGAND – Oskar Källner

Tack Faner förlag för recensionsexemplaret!

Recension – Middagsmörker

Det är alltid lite pirrigt att läsa en debutbok av någon jag känner. Charlotte Cederlund har jag följt en längre tid på hennes blogg och även haft äran att träffa i verkliga livet. Att äntligen få läsa hennes berättelse om Áili är en stor glädje och också uppmuntran i mitt eget skrivande att det är fullt möjligt att nå sin dröm.

Middagsmörker

Middagsmörker handlar om sextonåriga Áili som tvingas flytta till sin morfar i den samiska byn Idijärvi i Norrland efter att hennes pappa dött i cancer. Morfar Egel visar ingen större entusiasm när hon anländer och anklagar Áili för att hennes mamma dog när hon föddes. Inte blir det lättare för Áili när även viktiga huvudpersoner i den samiska byn öppet visar sitt ogillande över hennes närvaro. Som tur är finns gammelfarmor Ráijá som tar hand om henne och jämngamla Olivia som blir ett stort stöd när Áili upptäcker att hon har förmågor som är både skrämmande och spännande på samma gång.

Áili är en känslosam sextonåring vars känslor stundvis flammar lika intensivt som norrskenet över samebyn Idijärvi där handlingen utspelar sig. Gestaltningen av känslorna är emellanåt lite väl utbroderande men jag faller ändå för Áili, en stark och målmedveten tjej som kämpar med att förstå vad hon är och överleva den fiende som hotar att krossa henne för att nå makten över Sapmi (samernas land). Olivia som finns med som en trogen följeslagare är en härligt, färgrik personlighet. Trots sin unga ålder är hon den mentor Áili behöver för att växa in i den roll hon har ålagts av andevärlden.

Flera hinder uppstår på vägen och får spänningen att hålla i sig och driva handlingen framåt. Fram mot slutet undrar jag hur Charlotte ska få ihop det men hon knyter så fint ihop säcken och när jag läst sista bladet lämnar jag boken med känslan av sorg över förlusterna, lättnad över vinsterna och också nyfikenhet över vad som händer efter att kulisserna gått ner. För viss öppenhet finns det att Áili har mer att bidra med i byn Idijärvi.

Jag förvånas över hur mycket Charlotte kan om den samiska kulturen och förstår att den har inspirerat henne att skriva Middagsmörker. Det känns exotiskt, nytt och fräscht i genren fantasy då det är en kultur som sällan beskrivs i skönlitteraturen. Här finns shamanska trummor, formskiftare och sprakande magi. Det samiska känns ständigt närvarande och ger berättelsen en extra touch med vacker, nordisk mystik.

I morgon kommer en intervju med Charlotte så titta gärna in här igen då.

Recension – Röta

Rota

Än en gång har jag svepts in i Hirkas liv. Röta är andra delen i en fantasytrilogi av norska författaren Siri Pettersen.

”Hirka den svanslösa är inte längre kvar i Ymslanden, istället är hon fast i en värld som är döende, som saknar Kraften och som ruttnar inifrån. I vår urbana tillvaro är Hirka papperslös och ett fritt villebråd. Hennes enda bundsförvanter är en fruktad människojägare och en likfödd och Hirka slits mellan dem. Samtidigt gnager saknaden i henne, saknaden efter Rime och den värld hon kallar hemma. Men allt detta bleknar när hon sakta inser vem hon är och vad hon har för betydelse. Källan till rötan har törstat efter frihet i tusen år. En frihet bara Hirka kan ge honom.”

Jag förvånades över att andra delen delvis utspelades i vår nutid, här bland oss människor. Trots det uppslukades jag av berättelsen och blev åter igen nostalgisk av de norskklingande orden och namnen på platser som används. (Norge var i min uppväxt inte ett annat land utan bara en plats i grannskapet.) Nábyrn till exempel är ett fyndigt namn på ett väsen i berättelsen som också kallas likfödd och kommer från en värld som gränsar till Ymslanden och människornas värld. Det norska ordet nabo betyder nämligen granne. Sedan blev jag också imponerad av Siris förmåga att göra läsaren osäker på vem som var god och vem som var ond. Argumenten var övertygande i varje vändning och det var omöjligt att lista ut vem av de likfödda bröderna Naiell eller Graal som gick att lita på.
Hirka är en stabil karaktär rakt igenom berättelsen. Hon viker inte en tum från sitt karaktäristiska sätt att vara. Envis, självsäker utåt och tydlig med vad hon vill.

Det som också var tydligt var vad de andra karaktärerna ville. Naiell, Graal och Rime. Rime kämpar till varje pris för att rädda Hirka och det pris han får betala i Röta blir mycket högt. Graal och Naiell är inga dumbommar till antagonister som det ibland är lätt att de elaka framställs som i fantasy. Även de har tydliga mål som blir klarare och klarare ju närmare slutet jag kommer.

Några besvikelser jag kände var varje gång mitt liv kom emellan och jag tvingades slå igen boken. Jag ville alltid ha mer. Sedan att boken inte var lika tjock som den första med sina 524 sidor mot 661 i första. Jobbigt. Allt annat var en njutning. Karaktärerna är väl genomtänkta liksom storyn. Siris uppbyggnad av Hirkas värld har inspirerat mig ofantligt mycket både med min trilogi och med hur jag kan utveckla min medeltidsliknande novell till en fullroman. Ryktesvägen har jag hört att sista delen kommer på svenska under våren och det kommer vara svårt att slita sig från Hirka och hennes värld efter den boken. Det är sällan jag känner så starkt för en fantasyvärld men antagligen är det för min nostalgi till det norskinspirerade världsbygget och dessutom delvis i medeltida miljö som alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag hissar Norska flaggan och ropar; Heja Norge! Så morsomt (kul) att även de kan det här med fantasy.