Våndas och drömmer om solen

Fortfarande tyst från agenten. Jag tror jag blir hispig snart. När det ringde ett 08-nummer i min mobil idag hoppade hjärtat över några slag och svetten bröt ut. Och så var det bara någon från Linas matkasse. Suck! (Fast jag sa fulare saker efter att jag hade lagt på.)

För att distrahera mig (när jobbet inte gör det) så kollar jag resor till Thailand. Jag har aldrig varit där men nu ser det ut som om hela familjen ska dit till hösten. Vi har inte bokat något än men förhoppningsvis gör vi det ikväll. Efter det ska jag försöka återgå till mitt skrivande på novellen. Det är inte mycket kvar nu innan första utkastet är klart. Sedan får den vila och jag ger mig i kast med manus 2 på LOA igen. Helst skulle jag vilja isolera mig för att planera fram slutscenerna i detalj så det bara är att sätta igång och skriva färdigt det. Kanske jag hoppar på sista delen i trilogin och gör ett utkast på den också efter det. Måste verkligen ta mig i kragen även om den här väntan på besked är ruggigt förlamande.

Varför skriver jag?

Det tror jag är en väldigt viktig fråga att ställa sig om man menar allvar med sitt författarskap. Varför skriver jag? För egen del så handlar det om kärleken till orden, behovet av att uttrycka sig och skapa egna världar. Häromdagen köpte jag The Writers Compass av Nancy Ellen Dodd som tar upp just den här frågan. ”Vill du skriva eller pratar du bara om att du vill skriva?” frågar hon. För mig handlar det inte bara om att jag vill. Jag måste. Går det för lång tid (ett par dagar) så börjar jag få abstinensliknande symptom. En kliande obehaglig känsla i kroppen som gör mig rastlös. Jag blir lättretlig, frustrerad och går det för långt blir jag nästan monstruös mot mina närmaste. Får jag bara en timme att skriva vid ett sådant tillfälle så blir jag som ett lamm efteråt. Tillfreds med mig själv och nöjd över att ha fått skapa. Det här är ett beroende jag gärna vill leva med och jag hoppas att min familj kan stå ut med det beroendet. Om jag skulle tvingas sluta är det som om en djup avgrund öppnar sig och vill sluka mig in i sitt mörker av förtvivlan för att sedan sakta förinta mig till något sladdrigt apatiskt paket.

Att ge sig på att skriva en trilogi som jag gör kräver inte bara en vilja av stål eller disciplin. Det kräver ett commitment (hittar inget bra motsvarande ord på svenska) där mitt skrivande prioriteras före allt annat. Givetvis kommer min familj i första hand men ibland måste även de stå tillbaka för att jag ska må bra. För mår inte jag bra så är jag ingen bra mamma. Med lite kompromissande från alla så fungerar det faktiskt. Varje liten stund jag har över, även om det bara är en halvtimme eller en kvart så utnyttjar jag den. Då är jag en så mycket snällare och bättre mamma däremellan.

Det är så många jag träffat sedan jag började skriva som berättar att de också drömmer om att skriva en bok. Ja men gör det då, säger jag till dem. Vad hindrar dig? Kan jag så kan dem. Sätt dig ner. Skriv. Bry dig inte om om det är bra eller dåligt. Skriv! Många har så många ursäkter och undanflykter. ”Men jag vet ju inte vad jag ska skriva om”, säger en del. Jag hävdar att det vet de visst. Bara de släpper kravet att de måste ha en början en mitt och ett slut. Det räcker att skriva bara några rader om precis vad som helst. Ingen blir författare över en natt. Det är en process som tar tid och för att nå dit om det är det man siktar mot så är det bara att skriva och skriva och skriva och skriva… Och läsa också då förstås.

Jag skriver för att jag måste – och måste är att vilja.

Snart flyger det ut ur boet

Nu har jag fått fin fin feedback på baksidestexten och efter en liten justering så ska jag börja på det personliga brevet. Men det blir först ikväll efter jobb, mat och läxläsning. Sedan. Då blir det till att kaxa upp sig lagom mycket och tota ihop något som väcker intresse för mig och det jag skrivit. Helst kort och sakligt. Hmm. Minst sagt en utmaning för någon som har en förmåga att breda ut sina ord. Försöker hitta inspiration på Writers Digests hemsida men det bästa sättet är egentligen att bara skriva. Spit it out. Just do it. Max en A4. Helst inte ens det. Ugh!

Me and my self

I dag gjorde jag något AC Collins lärde mig på Författarkliniken. (Hon är skrivpedagog och någon man skulle kunna kalla för litterär samtalsterapuet). Jag hade ett allvarligt snack med mig själv angående den där utsvävande scenen jag fick till mig igår som skulle kräva en ganska stor omskrivning. Först ville jag slå dövörat till men så bestämde jag mig för att lyssna på den där sidan av mig som retade mig så. Dialogen var i mitt huvud, inte högt och ljudligt som AC Collin beskrev det där man också hoppar mellan två stolar beroende på vilken del av sig själv som man pratar med. Nej, det skedde i huvudet och mitt jag var uppriktigt intresserad men givetvis kritisk till vad min besserwisser hade att säga. Ganska snabbt började den där besserwissern att stamma och visste inte riktigt vad den skulle komma med för bra argument varför den där nya scenen skulle in. Det fanns inget logiskt alls utan bara tomma trådar som inte kunde knytas fast i någonting. Visst den var cool och så men bara ett tomt luftslott. Inget att bygga på som gav något sammanhang.

Det var en skön känsla av lättnad när jag vågade möta besserwissern och insåg att det bara var ett sista försök att få dröja kvar i manuset och dess karaktärer. Nu ska det bli klart. Så det så.

Ett gäckande kapitel

Gudars skymning vad det där kapitlet väcker dåliga sidor hos mig. Nu har jag läst ut en bok jag började på häromdagen och tänkte att jag måste försöka komma igång med redigeringen igen, men kapitel 12 känns så himla motigt att ta sig igenom. Särskilt efter boken jag läst. Vindens namn del 2 av Patrick Rothfuss. Med det språket han har så är allt jag skriver patetiskt. Nu måste jag rycka upp mig och få fart på skrivhjärnan igen. Enda sättet att komma upp ur diket är att helt enkelt bara tvinga sig igenom kapitlet. Nu kavlar jag upp ärmarna och sätter på musik så jag kommer i stämning. I värsta fall får jag väl sätta på mig mitt diadem med djävulshorn för att spela hård. Så. Nu ger jag mig själv en spark i arslet så jag kommer upp ur diket och gör lite nytta. Att gnälla hjälper inte.

Viss oro …

… har jag över att jag projekterar sönder min fem veckor långa semester. Förra veckan härjade jag och maken med att tapetsera ett rum. Själva tapetseringen tog bara två dagar men det är förarbete som tar tid och efterarbete med att rensa bort leksaker och böcker dottern inte längre vill ha. Böckerna har vi inte gått genom än. Det är inte lite böcker heller. En hel stor flyttkartong plus en papperskasse. Utöver det har jag redan rensat bort böcker som hon är alldeles för stor för. Några sparar jag, några ger jag bort.

Ett annat projekt är att slipa köksbordet och lacka om det. Detta hade jag tänkt hinna innan måndag då vi åker några dagar till Göteborg. Och frågan är — när ska jag hinna redigera? Ja, ja. Det blir de där stunderna man tar sig mellan allt annat. Ogräset i rabatterna skulle också behöva rensas bort. Just nu skiter jag i det. Förresten är det ohälsosamt med för hårt arbete i den här hettan vi har. Bra. Då var ogräsproblemet löst. Eller inte. Nåja, nu ska jag ta mig an de där sista 40 sidorna i manuset och drömmen är att jag är klar med dem innan måndag.

Slukhålen öppnar sig

Versionen av manuset jag skickade till lektören hade ett slukhål i mitten vilket jag inte var förvånad över när hon satte lampan på det. Så det partiet har jag skrivit om helt. Sedan har jag fortsatt mitt envetna jobb att skriva om berättarperspektivet och har ungefär tre till fyra kapitel kvar. Efter vägen har jag hittat fler slukhål. Inga stora som rymmer lastbilar och hus utan de där små som hjul eller foten fastnar i. Tillräckligt djupa för att skapa frågor hos läsaren som aldrig får något svar.

De här groparna, slukhålen eller vad man nu ska kalla dem, har jag åtgärdat allteftersom men efter att jag började läsa James Scott Bells handbok Conflict & Suspense har jag kommit på fler sådana slukhål. Ju mer jag läste desto mer kom jag på vad jag hade missat. Försöker jag vara realistisk är det inget jättearbete att åtgärda dem men min hjärna vill göra dem till ett oöverskridligt hinder. Att jag kanske borde börja skriva något annat och dumpa den där första delen. För del två på trilogin som jag skrivit ett nästan färdigt utkast på – DEN har minsan alla de där scenerna, meningarna av kontinuerliga ”konflikter” och karaktären strävar ständigt för att nå det hon vill men hinder dyker hela tiden upp.

Det är inte det att jag har brist på lösningar, tvärtom. Så snart jag kommit på bristen så har jag genast en lösning på vad som skulle kunna hända istället. Men jag börjar bli ganska trött på att ständigt skriva om och peta överallt. Varför kan det aldrig bli klart? Ja, svaret beror ju helt på mig. Och oerfarenhet. Det här är ju faktiskt mitt första riktiga manus med avsikt att bli en bok. Men för att peppa mig själv försöker jag tänka att; Hellre får det ta sin tid och att det blir ett väldigt väl genomarbetat manus, än ett manus fullt av slukhål.

Slukhal