Recension – Röta

Rota

Än en gång har jag svepts in i Hirkas liv. Röta är andra delen i en fantasytrilogi av norska författaren Siri Pettersen.

”Hirka den svanslösa är inte längre kvar i Ymslanden, istället är hon fast i en värld som är döende, som saknar Kraften och som ruttnar inifrån. I vår urbana tillvaro är Hirka papperslös och ett fritt villebråd. Hennes enda bundsförvanter är en fruktad människojägare och en likfödd och Hirka slits mellan dem. Samtidigt gnager saknaden i henne, saknaden efter Rime och den värld hon kallar hemma. Men allt detta bleknar när hon sakta inser vem hon är och vad hon har för betydelse. Källan till rötan har törstat efter frihet i tusen år. En frihet bara Hirka kan ge honom.”

Jag förvånades över att andra delen delvis utspelades i vår nutid, här bland oss människor. Trots det uppslukades jag av berättelsen och blev åter igen nostalgisk av de norskklingande orden och namnen på platser som används. (Norge var i min uppväxt inte ett annat land utan bara en plats i grannskapet.) Nábyrn till exempel är ett fyndigt namn på ett väsen i berättelsen som också kallas likfödd och kommer från en värld som gränsar till Ymslanden och människornas värld. Det norska ordet nabo betyder nämligen granne. Sedan blev jag också imponerad av Siris förmåga att göra läsaren osäker på vem som var god och vem som var ond. Argumenten var övertygande i varje vändning och det var omöjligt att lista ut vem av de likfödda bröderna Naiell eller Graal som gick att lita på.
Hirka är en stabil karaktär rakt igenom berättelsen. Hon viker inte en tum från sitt karaktäristiska sätt att vara. Envis, självsäker utåt och tydlig med vad hon vill.

Det som också var tydligt var vad de andra karaktärerna ville. Naiell, Graal och Rime. Rime kämpar till varje pris för att rädda Hirka och det pris han får betala i Röta blir mycket högt. Graal och Naiell är inga dumbommar till antagonister som det ibland är lätt att de elaka framställs som i fantasy. Även de har tydliga mål som blir klarare och klarare ju närmare slutet jag kommer.

Några besvikelser jag kände var varje gång mitt liv kom emellan och jag tvingades slå igen boken. Jag ville alltid ha mer. Sedan att boken inte var lika tjock som den första med sina 524 sidor mot 661 i första. Jobbigt. Allt annat var en njutning. Karaktärerna är väl genomtänkta liksom storyn. Siris uppbyggnad av Hirkas värld har inspirerat mig ofantligt mycket både med min trilogi och med hur jag kan utveckla min medeltidsliknande novell till en fullroman. Ryktesvägen har jag hört att sista delen kommer på svenska under våren och det kommer vara svårt att slita sig från Hirka och hennes värld efter den boken. Det är sällan jag känner så starkt för en fantasyvärld men antagligen är det för min nostalgi till det norskinspirerade världsbygget och dessutom delvis i medeltida miljö som alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag hissar Norska flaggan och ropar; Heja Norge! Så morsomt (kul) att även de kan det här med fantasy.

Annonser

2 thoughts on “Recension – Röta

    • Det brukar kallas prioritering :) Jag läser kanske bara en halv till en timma om dagen. Lite mer på helgerna, men det gör att jag betat igenom några böcker efter ett tag :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s