Hoppla vad tiden går

I helgen besökte jag och övriga familjen mina föräldrar och passade på att gå på en marknad. En sådan marknad som kryllar av marknadsstånd (700 st) och spännande karuseller. Givetvis köpte jag hemkokta karameller, det får inte missas och två kartonger med chokladtoppar. Lite annat krafts blev det också till barnen. Mina ben är ganska så trötta efter allt vandrande men det första jag gjorde när vi kom hem var att dra på mig träningskläder och ge mig ut på en joggingrunda. Jag har äntligen efter viss envishet tränat upp musklerna så benen inte smärtar efter 50 meter utan jag kan ta mig 6 km (inkl gång) utan att plågas av smärtor i benen nedanför knät. En stor seger för mig som alltid gett upp och trott att jag aldrig kan ha löpning som motion. I våras var jag som en 80-åring och kunde knappt ta mig ur bilen utan att ta i. Nu är jag fem kilo lättare och trippar enkelt uppför trapporna till mitt jobb på fjärde plan.

Bloggande har det inte blivit så mycket av och inte har jag hunnit läsa andras bloggar heller. Manuset har jag petat lite i eftersom jag prioriterat det före surfande. Men mest har tiden gått åt till familjen. Nu måste jag försöka sätta upp en gräns där jag får min tid om jag ska komma någonstans. Det är svårt när barnen vill ha min uppmärksamhet och allt annat i hushållet ska ha en skapligt fungerande nivå utan att man snubblar över saker och alla ska ha rena kläder att ta på sig. Därför har jag inget spännande att berätta om kring mitt skrivande mer än att jag igår utnyttjade ett erbjudande som följde med i goodiebagen från Författarkliniken. Gratis respons på två textsidor av Ann Ljungberg. Jag valde att skicka inledningen på mitt andra manus, uppföljaren till Legenden om Amaunet. Ska bli spännande att se vad hon tycker om det.

Annonser

9 thoughts on “Hoppla vad tiden går

  1. Jag förstår din glädje i att kunna springa igen. Grattis! Det är en underbar motionsform. Inget går upp emot att löpning. Jag är så glad att hela min kropp just nu fungerar och att jag kan ta mig ut på korta och långa pass.

    • Egentligen har jag aldrig kunnat springa. Redan i tonåren när jag friidrottade var uppvärmningen runt idrottsplatsen en plåga. Jag gav upp och fuskade :) Först nu när jag förstod att det handlade om otränade muskler fick jag bra tips på övningar som hjälpt mig. Det gäller att komma över puckeln. Nu är det en fröjd att få springa och utmana flåset istället för smärtan =) Och att kroppen fungerar för att utöva sport är ingen självklarhet, därför är jag väldigt tacksam att jag har den ynnesten. Skönt att det funkar för dig också :)

  2. Det är så härligt när kroppen är med :) Saknar den känslan eftersom träning bortprioriterats pga trötthet pga långa och sena arbetsdagar, men promenerar gärna istället även om smidighet och kondis inte blir detsamma. Blir inspirerad av ditt inlägg, tänk att börja springa…!

  3. Jag är också en sån där som aldrig sprungit men jag kommer nog aldrig börja heller, dessvärre :) Jag tycker bättre om mer lågintensiva träningsformer, tror jag är mer en långdistansare hehe.
    Vad kul med textrespons, hoppas du får bra och värdefull feedback.

    • Det trodde jag inte om mig heller att jag skulle börja springa. Fick nog i våras när vågen skenade iväg. Dina promenader är nog så bra som joggning! :) Och så ger du näring åt själen genom att ta vackra kreativa fotografier. Mina skulle bli ganska suddiga hi hi.

  4. Vad bra att du hittat rätt träning för dig efter att ha gett upp förut. Ska man skriva så behöver man röra på sig, sittmusklerna blir för stadiga annars.

    • Det har blivit en del sittande, ja. När jag förstod att smärtan inte bestod i något kroppsligt fel utan kunde övervinnas fick jag det där envisa draget igen och lyckades övervinna hindret. Är väldigt glad för det för en löptur på bara 20 minuter gör susen.

  5. Vad kul att du kommit igång med träningen! Jag har precis kommit igång igen efter sommarens uppehåll (andra kanske springer extra på sommaren, jag brukar nog göra det själv faktiskt, men inte den här sommaren…) och det är underbart. Jag känner igen mig så väl i det du skriver om familjen och barnen som tar tid och energi, det är verkligen svårt att få plats i sitt eget liv ibland. Mitt sätt det senaste halvåret har ju varit att ”be om ledigt” och ta en eller ett par nätter på hotell, borta från familjen och verkligen ha en riktig skrivretreat för mig själv. Jag kan verkligen rekommendera det. Det måste ju heller inte nödvändigtvis vara på hotell. Det går lika bra med vandrarhem eller en väns lediga sommarstuga eller liknande. Bara man får komma bort och bara ha sig själv och sin dator med sig. Det är det bästa!

    Önskar dig lycka till med att komma igång igen med skrivandet också!

    • Att komma bort och få skriva ostört är ingen dum idé. Jag ska nog verkställa det någon gång men samtidigt är jag en sådan person som skriver som bäst i kanske högst två, tre timmar per dag. Sedan måste jag bryta och göra något helt annat. Ändå är jag sugen på att göra som du föreslår. Att tänka går ju också bra i de där pauserna :) Tack för tipset! När jag tänker efter skulle jag ju kunna åka in till stan till biblioteket under dagtid … Det löser sig väl :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s