Vilken ton har berättelsen?

I senaste numret av tidningen Skriva tar de upp ”Sju sätt att förbättra din ton”. Det är även titeln på artikeln. En artikel som du kan läsa i engelsk version gratis här på Writers Digest.

De sju punkter som tas upp är;

  1. Undvik det förutsägbara.
  2. Håll en konsekvent ton från start till mål.
  3. Stryk hänsynslöst.
  4. Låt spänningen bära upp tonen.
  5. Använd din röst.
  6. Förmedla de direkt detaljerna.
  7. Lär dig känna igen inbyggda problem i tonen.

Några av dessa punkter har jag reflekterat över när det gäller första delen av min trilogi. I de första utkasten skrek det ut förutsägbara känslor (punkt 1) och lämnade inget till läsaren att själv tolka in. Jag hade turen att få hjälp av en testläsare som var en fena på att peka ut de där ställena där jag talade om allting istället för att visa. Dvs gestalta. Mina egna känslor var också så starka för berättelsen att jag gärna ville få läsaren att förstå vad jag ville få fram. Efter varje redigeringsomgång såg jag detta och skalade av mer och mer för varje omgång. Jag hade tyvärr inte tålamodet att låta det vila för att få distansen vilket jag har lärt mig nu. Att låta ett utkast eller reviderat manus vila i några veckor är värt en hel del och besparar mycket tidsödande arbete för att man fortfarande är blind för sin egen text om man är för snabb.

Att stryka hänsynslöst (punkt 3) innebär också att jag skriver hänsynslöst. Så tänker jag när jag skriver första utkastet. Skriv vilken skit som helst bara du skriver. Ibland har värdelösa scener dykt upp i huvudet och inte vägrat släppa taget förrän jag skrivit ner dem. Först då kan jag komma vidare. Mitt första utkast gjorde monstruösa utvikningar och det var först efter att jag haft det hos en lektör som jag började förstå hur jag skulle hålla mig uppe på spåret, vad som gjorde berättelsen intressant. Den roliga upptäckten i det var att det var roligare att skriva det som skapade spänning och vändningar som överraskade mig själv. Det där fluffet med transportstäckor och andra vardagliga händelser var så dödens tråkigt.

Använd din röst säger punkt 5. Jaha, och vilken är min röst då? Det kan vara lite svårt att få något grepp om, åtminstone tyckte jag det förut. Rubriken tar upp att du ska ”undvika att framstå som okomplicerad, tillmötesgående och artig.” ”Du måste låta som någon!” ”Ta ställning!” Det här är något som har växt fram för mig allt eftersom jag lärt känna min huvudkaraktär. Det är hennes åsikter som har blivit allt mer tydliga och särskilt i uppföljaren som blev till en hjälp när jag gick tillbaka till första delen och redigerade det. Så det behöver nödvändigtvis inte vara min röst utan karaktärens röst. När jag började skriva på medeltidsromanen så märkte jag en tydlig skillnad i mina båda huvudkaraktärers röst eller om vi ska kalla det ton. Båda är starka, unga kvinnor med bestämda åsikter men deras bakgrund och miljö formar dem till egna individer med olika sätt att agera. Skönt att upptäcka att de inte är kopior av varandra bara för att jag tycker om att skriva om starka kvinnliga karaktärer.

Punkt 6 som tar upp att du ska förmedla de direkta detaljerna var något som gav mig en liten aha-upplevelse. Jag tycker om att emellanåt beskriva natur och landskap men glömmer ibland att koppla det till karaktären. Det är den allvetande berättarrösten som beskriver miljön men det jag varit för dålig på är att plocka in så att det är ur karaktärens eget perspektiv, dennes stämningsläge. Det händer att jag gör så men inte så ofta som jag borde.

Min slutliga reflektion är att tonen i del ett respektive del två i trilogin är olika. Detta är något som jag är medveten om och det finns en avsikt med det. I första delen lär huvudkaraktären känna sig själv och osäkerhet uppstår hos henne på grund av allt det nya hon måste gå igenom. I andra delen vet hon mer om vem hon är och kan ta ställning på ett annat sätt och agerar därefter. Hon är mindre eftertänksam och tar beslut som får större konsekvenser än tidigare. Tonen är därför också mer fartfylld och hårdare.

Tack vare den här artikeln har begreppet ton förtydligats för mig och blivit något jag kan använda mer medvetet. Vet inte hur det är mer er men tidigare tolkade jag ton enbart som ett språkligt fenomen, författarens unika språkstämpel som följer ett visst mönster. Det här kommer hjälpas mig att bättre se var det klingar falskt och framförallt varför.

Annonser

20 thoughts on “Vilken ton har berättelsen?

  1. Tack för intressant inlägg. :) Jag måste komma igång med att köpa den tidningen igen, den är så himla bra men jag har kommit av mig lite på sistone. Det där med tonen i berättelsen är himla intressant tycker jag, och hur två olika berättelser av samma författare kan få sinsemellan helt olika ton. Något jag har noterat i framför allt ett av mina manus som skiljer sig lite från de andra.
    Mycket intressanta funderingar.

    • Tidningen Skriva har höjt sin kvalitet sedan jag började läsa den för två år sedan. Oftast finns det någon godbit jag kan plocka ut för att utveckla mitt skrivande. Just tonen har jag grubblat länge på. Den här artikeln var tydlig och fick upp mina ögon för det där med attityden. Vilken attityd har manuset? Vems attityd är det jag skriver? Följer jag min eller karaktärens och när märks det att det är min och inte karaktärens? Det är då det klingar falskt men kan vara svårt för en själv att upptäcka om man inte tar en paus från texten emellanåt. Kul att du gillade inlägget! :-) Det är verkligen intressant att reflektera över det här med tonen :)

  2. Intressant att höra hur du går tillväga när du skriver och hur du har utvecklats. Det där med att skriva snabbt och dåligt för att sedan redigera har jag svårt för. Men jag förstår vitsen, att bli av med det och komma på nytt som man kanske inte fått tag i annars. I stället filar och filar jag mig fram till en ton. Jag lyckades i och för sig med NaNoWriMo för två år sedan. Men av 50 000 ord hade jag användning för högst 20 000. Resten – rena skammen :-)

    • För mig funkar det så att om jag inte tillåter mig att skriva dåligt så blir det inga ord alls när skrivkrampen knackar på axeln. Jag tycker också det är intressant att höra hur andra gör för vi fungerar så olika :) Härligt tycker jag! :)

  3. Just det där med att ”ta ställning” tror jag är lite av en nyckel när det gäller tonen. Man måste bli karaktären så man låter som den :) Det är inte enkelt och kräver en del fingertoppskänsla, men det är underbart när man inser att nu hittade jag exakt rätt! :) För som du också är inne på, det är ju karaktärens röst du vill ha fram eftersom det är den/dem som berättar historien.

    • Jag håller med dig helt och hållet. Samtidigt tror jag inte att det går att komma ifrån sin egen ton helt och hållet alla gånger heller. Varje författare har en egen prägel på sitt språk och den kan vara en tillgång så länge den inte får ta överhanden. Nyanserna måste få ta plats för varje ny berättelse. Jag fiskar lite efter det som diskuterades på din blogg att Nora Robert och Sophie Kinsella upplevs som enkelspåriga och inte varierar tonen trots helt olika berättelser och karaktärer. Kanske blir det svårare ju längre man har skrivit? Det blir slentrian.

      • Det stämmer, men språket/berättarrösten, är ju inte riktigt samma sak som tonen. Tonen kan man anpassa till berättelsen, men språket man använder blir ju lite ett kännetecken för författaren :)
        Jag återkommer om det i morgondagens inlägg så får vi se om vi får lite grepp om det :)

      • Det ÄR verkligen ingen enkel sak att särskilja dessa, men jag ska försöka förklara i morgondagens inlägg hur jag upplever det i alla fall :)

      • Jag hoppas i alla fall att jag ska lyckas bena ut vad som är vad. Jag är inte så bra på pedagogik, men lovar att göra mitt yttersta :)

  4. Ping: Berättarröst och ton | Signerat Dezmin

  5. Tonen ja. Det är så fascinerande när man läser vissa författare och i deras olika texter kan se hur de jobbar med balansen mellan sin egen ton och berättelsens. Och ibland, nu när jag börjat på mitt nya projekt blir jag knasigt rädd för att det ska vara samma – även om jag vet att det inte är det. Utom då att min ton är som min ton är.

    • Nu är vi inne på det som jag och E-L Dezmin diskuterade. Tonen och rösten. Vad är vad? Men jag förstår vad du menar :) Du har din berättarröst, en prosa jag för övrigt tycker mycket om, och vad anbelangar tonen i dina berättelser är jag säker på att dina karaktärer styr dig rätt. De tar sig ton skulle man kunna säga, he he.

    • Jag vill nog mena att det är berättelsen som har en ton :) Sedan gäller det att balansera den med sin röst som är författarens. Den kan också ta tid att hitta :)

  6. Just när jag utnyttjat två berättarperspektiv har tonen varit extra viktig för att skilja karaktärerna åt. Men det är inte alltid enkelt eftersom min berättarröst också bidrar till hur berättelsen ”låter”. Intressant att Skriva skriver om det. Får läsa tidningen som blivit bortglömd ett tag nu. Tror den ligger på köksbordet…? ;)

    • Ton kan vara väldigt svårt ibland men ack så viktig. Det är bra att påminna sig då och då om vad den betyder och vilka konsekvenser den har för en berättelse. Jag hittade en äldre Skriva idag och där tyckte några förläggare till kring just tonen men också författarens röst. Fascinerande hur stort och komplicerat det här med komponerandet av en roman är :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s