Studerar ett proffs hur gestaltning och adjektiv går till

När jag läser en riktigt bra bok fastnar jag aldrig i obekväma meningsformuleringar och kan  obehindrat försvinna in i berättelsen. Jag kan förundras över språket som aldrig tycks slå krokben, jag kan njuta av metaforer som inte är plumpa eller fula. Det här väcker nyfikenhet hos mig hur författaren egentligen gör och det händer att jag gör som jag gjorde i morse, börjar läsa om boken men på slumpvisa ställen men mer medvetet. Patrick Rothfuss använder sig av extremt lite adjektiv i sina dialogavslut. Han gör det bara när det behövs och gestaltningen inte kan hjälpa till. Hans gestaltningar är oklanderliga, självklara och enkla.

Gestaltning är något jag själv jobbat hårt med att utveckla. Första utkastet jag lämnade till en av mina testläsare fick ständigt påpekanden på att det var för mycket tell istället för show. Jag hade inga som helst kunskaper då hur en bok skulle skrivas så därför kan jag bara skratta åt mitt okunniga misstag. Efter flera omskrivningar och redigering har jag blivit betydligt bättre på det här och försöker akta mig så långt det går att använda mig av adjektiv och istället gestalta. Ibland går det inte att låta bli. Det är inte ens lämpligt att låta bli. När det är så är väldigt svårt att förklara mer än när gestaltning inte är möjligt. Ibland är det helt enkelt rösten som säger mer än kroppsspråket. Ett tydligt exempel om jag ska leta fram ett, är när varesig kroppen eller ansiktsmimiken med avsikt inte ska visa något utan sättet karaktären säger sin mening på. ”…”, sa han bestämt. är ett sådant exempel. Finns säkert fler men beror som sagt helt på intentionen författaren har.

Vilket fall som helst är det här en kul grej att studera närmare vad det är som gör att en bok är bra. Dramaturgin, språket, gestaltningen – alla berättartekniska detaljer är bara att hämta från proffsen. Det svåraste tycker jag ändå dramaturgin är. Den är inte lika enkel och självklar samtidigt som jag tycker om att hela tiden sträva efter att bibehålla framåtrörelsen och läsarens vilja att veta hur det ska gå. Men om jag lyckas med det är svårt att bedöma själv. Det är då det är bra med testläsare och lektörer som kan peka på var jag behöver spänna strängen.

Annonser

12 thoughts on “Studerar ett proffs hur gestaltning och adjektiv går till

  1. Det där med gestaltning är väldigt intressant och helt fullärd blir man ju aldrig. Just i dialoger kan det vara extra marigt, men jag håller helt med dig om att man bör undvika adverb och adjektiv där så långt som möjligt.

    • Några anser sig kunna det där hur adjektiv och adverb ska och inte ska användas men följer det inte själva. Nu tänker jag på Stephen King och vad han proklamerat i boken Att skriva. Ser dock i hans egna böcker att han inte skriver som han lär. Själv kämpar jag och försöker göra mitt bästa som amatör, he he.

  2. Jag tycker också att det är väldigt roligt att studera hur andra har gjort, det är verkligen det bästa sättet att lära sig eftersom det verkar vara så svårt att förklara hur man gör. Jag kan nog tycka att gestaltning är svårt ibland, även om jag också har fått höra att jag är ganska bra på det, så det kan ju verkligen vara både och. När det gäller dramaturgin har jag faktiskt ingen känsla för om det är lätt eller svårt. Det är bara något som inte intresserar mig lika mycket som det andra. Men egentligen kanske det är ganska svårt, eftersom berättelser kan ha så väldigt olika tempo, och vara skrivna i väldigt olika stil, och ändå fungera. Oftast tänker jag att eftersom jag inte skriver en spänningsroman och det inte är meningen att den ska vara en bladvändare, så är det inte lika viktigt med dramaturgin. Men det är det förstås. Det är bara lite annorlunda. Kul är det hur som helst att fundera på de här sakerna!

    • Dramaturgi behöver inte alls vara våldsamt eller actionfyllt. Hörde ett bra begrepp när jag lyssnade på ett youtube-klipp (kommer inte ihåg vilket) där föreläsaren pratade om ett ”Catch me”. Att fånga läsaren med vad det nu än må vara. En nyfikenhet för hur det ska gå. För mig är det också dramaturgi. Men det jag har lärt om mig själv och fått feedback från lektör är att jag skriver bättre när det är mer actionfyllt. Säkert bara för att det är det jag tycker är roligast att skriva. Jag imponeras av de som kan skriva relationsromaner och liknande där det inte förekommer aktiv action så som vi känner den från actionrullarna på tv. Jag läser gärna sådana romaner men jag skulle aldrig ge mig på att skriva det själv.

  3. Det finaste är att man alltid kan bli bättre. Också de där riktigt skickliga kan bli bättre, för de behöver ju hitta på nya sätt att gestalta grejer på. Som t.ex. om man redan en gång använt en specifik bild för att gestalta nån som är glad, arg, rädd, ledsen så behöver man en ny nästa gång. Vad jag menar är att man kan hålla på hur länge som helst, att det finns alltid mer att utveckla.

  4. Jag kan ibland känna att jag är glad för att jag skrivit sedan jag var tonåring och inte hade en tanke på detta. Vid återblickar kan jag se en naturlig utveckling av gestaltning och annat som behövde bli bättre, och det är först de senaste åren som jag ”bekymrat” mig om hur jag bör skriva. Skulle jag funderat på detta tidigare undrar jag inte om jag skulle gett upp. Jag behövde skrivlusten för att bli bättre ;) Nu tycker jag som du att det är roligt att fundera på detta, men lägger inte allt för mycket energi på det ändå, för när jag väl skriver vill jag att skrivandet ska vara i fokus. Gestaltandet kan t.ex. förbättras i redigeringsomgångarna som kommer sedan. (Eftersom jag oftast skriver och skriver först utan redigering, och gör grov- och finputsandet i efterhand.) Kul att nu nämner Rothfuss, ska ta en kik på hans böcker!

    • Gör precis som du där, jag fastnar aldrig kring det tekniska när jag skriver första utkastet. Bara ibland bara för det konstnärliga uttryckets skull, för att det är kul och inte för att vara ordentlig :) Du som gillar fantasy av det lite långsammare slaget kan jag lova dig att du kommer att uppskatta Rothfuss. Han skriver episkt utan att vara det minsta långrandig trots att hela serien spänner över många år och svärdsstrider förekommer ytterst sporadiskt.

  5. Håller fullständigt med. Jag skrev min första bok och fick till ett ganska uselt första utkast… men sen har det rätat till sig. Givetvis finns det mycket kvar att lära. Och visst är det härligt när man bara läser och läser och språket flyter. Ren lycka!

    • Jag tror jag har kvar mitt allra första utkast någonstans och det kan jag skratta gott åt. Skönt att jag har lärt mig längs resans gång och resan tar aldrig slut för det finns alltid nytt att lära. Och det är tur för annars tröttnar jag :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s