Recension – Tårpilens år

En mängd trådar löper genom denna sinnrika och genomtänkta berättelse för att i slutet flätas samman på ett ypperligt och galant sätt. I inledningen säljs Disas mor som slav och de skiljs åt när lilla femåriga Disa kastas av från den oxdragna vagnen. Uppväxten hos det barnlösa paret som förbarmar sig över henne är inte helt kärlekslöst men ändå torftigt och krävande. När byborna förstår att Disa härstammar från häxorna – den ursprungsbefolkning som en gång levde fritt innan Härskaren tog över landet och brännmärkte dem för att förhindra dem att utöva magi – så förs hon till bålet som ska förinta henne. Det är först då hon upptäcker sina krafter och ett strapatsrikt och farligt äventyr börjar. På sin väg möter hon Lue och tillsammans beger de sig mot den förtrollade skogen Needim som är deras enda räddning från Härskaren som sänt ut sina knektar och besvärjare för att förgöra Disa. Allt för att förhindra att profetian slår in där hon sägs vara den som ska störta honom från hans enväldiga makt.

Det är en njutning att läsa det vackra språk Ojala använder i Tårpilens år. En ton som passar in på den medeltida miljö hon målar upp. Varje karaktär har en noga planerad roll. Ingen lämnas åt slumpen. Det måste ha krävts mycket planering för en så intelligent skriven berättelse. Lite avundsjuk måste jag erkänna att jag är för att Ojala har lyckats med denna bedrift, besatt som jag är av detaljer som kastas ut åt läsaren som små blänkande kiselstenar och skapar ett begripligt mönster först när man är i mål.

Under tiden jag läste gick mina tankar till den eminente författaren och min språkliga förebild Patrick Rothfuss. Ojala når inte riktigt upp till hans nivå men det är snudd på. Det gör mig saligt glad att vi har en sådan skatt av fantastiska författare i detta lilla land som berättartekniskt kan mäta sig med de utländska storsäljande författarna inom fantastiken. Flera böcker jag har läst bara det här halvåret visar att det finns en brinnande berättarglädje i genren som förtjänar att få synas betydligt mer i rampljuset än vad den gör. Men när de stora förlagen inte förmår att ge ut all denna kvalitetsfantastik är jag mycket tacksam att det finns dessa eldsjälar som bl a Lupina Ojala som vågar satsa via eget förlag (Catoblepas) för att nå ut med sina böcker.

Varmt tack Lupina för recensionsexet!

(Bild lånad från www.catoblepas.se

Annons