Språkligt balsam

I flera månader har jag gått och längtat tills jag betat av läshögen så djupt att jag kunde börja med Patrick Rothfuss ”En vis mans fruktan” del 1. Att läsa hans böcker är som balsam för mitt eget skrivande. Hans språk är som ljuv musik för min hungrande skrivsjäl. Han inspirerar mig på ett nästan magiskt sätt och gör underverk med mitt skrivande och sätt att uttrycka mig. För er som inte har läst något av honom ger jag ett exempel ur ovanstående bok där huvudkaraktären sitter på en scen och spelar luta:

”Jag spelade hårt som en hagelskur, som en hammare som bankar i mässing. Jag spelade milt som solen över höstvete, lågt som ett enda darrande löv. Snart började jag bli andfådd av ansträngningen. Läpparna blev som ett tunt, blodlöst streck över ansiktet. När jag tvingade mig igenom mittersta refrängen ruskade jag på huvudet för att få håret ur ögonen. Svetten flög i en båge och smattrade ut över scengolvets trä. Jag andades tungt, bröstet arbetade som en blåsbälg, kämpade som en löddrig häst.” 

Hans metaforer och gestaltningar är så självklara och enkla att jag nästan gråter. Jag är inte i närheten av hans briljanta språk men det färgar ändå av sig så att meningarna inte känns lika papperstorra och knastriga som tidigare. Jag blir mer vaken för vad mina karaktärer vill säga och uttrycka. Som om jag får en palett med färger utan att behöva konstruera färgerna själv och kan måla i fler nyanser än innan. Det är inte det att jag härmar och tar efter hans ord och meningar, utan det är som om jag lättare hittar min egen inre melodi och ser med klarare ögon. Det här blir väldigt flummigt beskrivet men jag kan inte förklara det på annat sätt. Rothfuss är för mig om solen är för växterna. Utan sol ingen fotosyntes. Nu krånglar jag till det ännu mer men jag hoppas ni förstår vad jag menar förutom att det är en hyllning till en av mina favoritförfattare. Har ni någon författare som påverkar er på ett liknande sätt i ert skrivande?

Annonser

22 thoughts on “Språkligt balsam

  1. Jag förstår precis hur du menar. Jag kommer inte på någon på rak arm som inspirerat mig språkligt, får ta och grunna på det och återkommer om jag kommer på någon :)

    • Författare kan förstås inspirera på olika sätt, inte bara språkligt. Vissa är bra på att plocka fram en viss stämning, andra en smart intrig osv. Åtkom gärna när du grunnat färdigt eller gör ett blogginlägg på vilket sätt olika författare inspirerar dig.

  2. Förstår precis vad du menar! Har några stycken som ger mig den inspirationen. Läser just nu Alex Marwoods ”The Killer next door” och inser genast vad som saknas i min text, vilket ju är tur när jag befinner mig i redigeringen :-)

    • När jag läser Rothfuss har jag alltid en penna i närheten för att stryka under eller skriva av vackra meningar som jag sparar i en särskild anteckningsbok för framtida inspiration.

  3. Det är klart man behöver ha såna källor. Och kan delvis hålla med när det gäller just ditt exemepl, även om jag ibland kan tycka att det blir lite väl yvigt – men jag gillar de flesta bilderna.

    • För mig blir det yvigt om det skrivs som i exemplet i varje mening men på något sätt har han en balans när det är lämpligt med bildliga metaforer. Jag är ju en nörd när det gäller metaforer, kanske därför jag är så förtjust i hans böcker? Själv strösslar jag inte lika mycket med dem i mina texter :-)

      • Nå grejen med fantastiska genretexter är ju att man behöver mycket metaforik för att beskriva det som inte är som vanligt. Och just därför menar jag att man får vara försiktig med det, för att inte ha metaforer där det går att förstå vad som är på gång. Annars kan det bli väl mycket. Så jag tror du gör rätt genom att inte strössla för mycket. Men naturligtvis, metaforer är fantastiska, i rätt läge.

      • Håller helt med dig där. Reflekterade över just det igår när jag var nära att skriva en metafor som istället kunde gestaltas. Det blir lite för sliskigt och poetiskt sockersött med metaforer som pressas in på fel ställe :-)

  4. Nu skriver jag i en helt annan genre och det jag inspireras av hos mina favoritförfattare är inte alls samma saker, men när jag läste Artighetsreglerna (av Amor Towles) kände jag reda på första sidan något som liknade det du beskrev, eller vad sägs om detta:
    ”Längst in spelade en instrumental jazzkvartett gamla örhängen om brustna hjärtan framför ett litet, tomt dansgolv. Saxofonisten, en sorgmodig jätte med hy svart som motorolja, tycktes ha förirrat sig i labyrinterna av ett av sina långa, ensamma solon. Medan basisten, en café-au-lait-färgad mulatt med en liten men undfallande mustasch, var noga med att inte skynda på takten.”
    Det var något med beskrivningarna som bara sa wow hos mig för jag kunder verkligen se alltihop för mig och för mig är det det allra viktigaste, att skapa bilder hos läsaren, precis som din av Rothfuss gör. Andra författare som jag kan inspireras av för att skriva rent allmänt är David Nicholls (fast där får man akta sig så beundran inte övergår i regelrätt skrivkramp) och Lauren Weisberger, (som har ett språk jag gillar (för min genre) och alltid har ett härligt driv i texterna och lyckas infoga backstory och information utan att jag någonsin tappar intresset).
    Sorry för lååång kommentar :)

  5. Det spelar nog ingen roll inom vilken genre de här språkligt begåvade författarna skriver för att vara inspirerande. Ditt exempel är precis lika vackert och målande som Rothfuss. Senare idag ska jag till biblioteket och du gav mig just ett bra tips. Har inte läst något av Amor Towles men jag har på känn att jag skulle gilla den boken. Det är skönt att läsa något annat än fantasy emellanåt :-)
    Och jag gillar långa kommentarer, särskilt när de ger mig bra lästips :-)

  6. Vad roligt. Jag håller just på och filar på ett ganska liknande inlägg som det här (men det kommer nog någon gång efter nyår…). Just för att språket i en bok är så otroligt viktigt för mig. Så jag förstår precis vad du menar! Jag uppskattar kanske ett lite mindre ordrikt språk, och framförallt läser jag ju nästan bara på engelska, eller har gjort, de senaste åren, och då blir det lite en annan sak. Att inspireras av engelska är på något sätt lite mindre exakt, eftersom ord och meningar inte får samma betydelse i översättning. Men det är ändå precis den där känslan du beskriver som jag känner igen, att man liksom bara kan flyta med i en melodi som man känner igen som nästan sin egen, och så vet man precis hur allt ska låta.

    Mina två absoluta favoriter är ju Neil Gaiman och Laini Taylor. För den som inte hört eller läst så mycket om/av dem planerar jag en liten serie av lästips under våren för att presentera några av mina absoluta favoriter.

    Jättehärligt inlägg att läsa! Tack för det, Carola :)

    • Kul att du gillade mitt inlägg :-) Jag ser fram emot dina lästips. Det enda jag har läst av Gaiman är Amerikanska gudar (bortsett från en grafisk bok) och den var för filosofisk och tung enligt min smak. Men har du andra tips på böcker av honom gör jag gärna ett nytt försök :-)

      • Faktum är att American Gods inte är särskilt representativ för Gaimans författarskap alls. Det är hittills den enda boken (plus uppföljaren) som jag själv inte lyckats ta mig igenom, och jag har annars läst och älskat precis allt han har skrivit. Så det finns nog stort hopp om att du ska kunna hitta något annat! Nu blev jag väldigt inspirerad att fila på mitt Gaiman-lästips :)

      • Det låter mycket lovande för jag gillar att lyssna på Gaimans skrivtips på youtube. Sedan har jag sett den animerade filmen Coraline baserad på samma bok som han skrivit och den gillade jag väldigt mycket. Ska bli spännande att se vad du tipsar om :-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s