Passionerat skrivande

Det finns ett klokt citat undertecknat Ernest Hemingway.

”Once writing has become your major vice and greatest pleasure only death can stop it.”

Det här är precis vad jag känner för min berättelse. Om någon skulle tvinga mig att sluta skriva skulle jag dö en själslig död. Jag kan ha perioder där jag tvivlar och tycker att allt jag skriver är det sämsta någon någonsin skrivit men begäret att få skriva är så mycket starkare. Och jag ser också en fördel med de där svackorna. Det gör att jag anstränger mig mer, inte stagnerar. Faktiskt så har jag lärt mig att acceptera dem och rent av välkomna dem. Mitt manus kan aldrig bli fulländat men jag har ambitionen att göra något riktigt riktigt bra som läsaren sent ska glömma. Jag kan inte behaga alla men om jag inte behagar mig själv – hur ska jag då uppnå mina mål?

Nu ska jag jobba vidare med mina mål och med mig på vägen har jag musiken som alltid drar upp mig ur de djupaste mörker.

 

Annonser

10 thoughts on “Passionerat skrivande

  1. Det är nog så det är tyvärr (?). När man väl fått uppleva vilken oerhörd lycka skrivandet kan ge och de där underbara ögonblicken av flow när man liksom sugs med i sin egen berättelse är det svårt, mycket svårt, att lägga av. :) Och varför skulle vi, egentligen?

    • Du och jag lägger aldrig av Katarina :). Inte ens när Jante är som värst får han mig att lägga av. När Jante tror att han försöker skrämma mig genom att kasta sten på mig förvandlar jag dem till morötter :). Det var lite det jag ville försöka få fram med inlägget.

  2. Underbar skrivmusik! Själv lyssnar jag mestadels till dessa när jag skriver: Dana Dragomir(flöjt), Alex Rudi Pell(Rock ballader) och sedan olika typer av yoga musik, då tillexempel – temple of silence etc. =) Dessa ovan har gett mig sjukt bra djup/inlevelse under vissa händelser i mina manus, för att inte tala om all ny inspiration med dessa i lurarna under promenaderna :D

    Förstår dina känslor kring inlägget också. Min själ skulle splittras och smulas sönder, för att sedan dras ner till förruttnelse under jorden, om jag aldrig någonsin skulle få skriva mer. Att ställa mig på startlinjen var bland det bästa jag gjort i livet. För mig spelar det egentligen ingen större roll, hur lång tid det tar för mig att komma i mål, så länge jag får springa loppet – och loppet efter det, så lever jag en del ut av min dröm.

    Kram på dig Carola, och heja, heja!

    • Musik är oerhört kraftfullt och inspirerande för att få idéerna att flöda. För de som kan tänka till musik vill säga :). En del störs av ljud och annat runt sig medan jag för egen del gärna vill ha dramatisk ödesmättad musik.
      Precis som du har jag inte bråttom till målet. Vägen dit är alltid minst lika spännande och lärorik. Också ett sätt att leva sin dröm för det är ju till sist skrivandet i sig som driver oss, inte utgivning även om det förstås är en liten morot.

  3. Precis, håller med fullständigt, och det är klart att man vill få sina manus utgivna. Men alla här som följer din blogg förstår nog vad ni menar med allt det här, hehe.
    Hittat fler bra låtar av bandet du la upp. Inte haft full koll på detta band tidigare, nu däremot kommer de inte undan min sköna lista ;)

    • Flera av Within Temptations låtar och texter skulle man kunna säga är The Theme till hela min trilogi. Om du gillar deras musik kan jag tipsa om en svensk grupp som har liknande melodiös rock och heter Amaranthe. Om du använder Spotify kan du följa mig där och få mer tips :).

  4. Åh, jag känner precis likadant! Han var inte dum, Hemingway. Jag har tänkt ganska mycket på det den senaste tiden och kommit fram till att det nog inte finns något som skulle kunna få mig att sluta. Jag är en som skriver, och det är jag till den dag jag dör.

    Och det där med svackorna. Det är exakt som du skriver. Det är som om de behövs, ibland känns det nästan som en helt naturlig återkommande cykel med upp och ner, och det är av någon anledning oftast när man är nere som insikterna och genombrotten kommer. Så hur jobbigt det än är kan man lika gärna försöka vara glad när de kommer.

    /Linda

    • Livet skulle bli ganska färglöst om allt serverades på ett silverfat. Berg-och-dal-banan kan vara rätt tuff också men kicken är oslagbar när den slår till. Och det gör den alltid. Den tilliten har jag nu och då är svackan inte lika dyster även om den är grå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s