En bit av mig precis så som jag är

Det här inlägget kommer att vara det mest personliga och utlämnande jag skrivit om mig själv men det känns viktigt att få dela med sig av vad jag går igenom. Något som det pratas alldeles för lite om. Om att vara kvinna och att mogna. Och att mogna är stundvis väldigt jobbigt. Jag pratar inte om livserfarenheter som får en att växa och bli stärkt. Jag pratar om den fasen i livet då man som kvinna går från att vara förmögen att skapa liv, föda barn, till att inte göra det.

Klimakteriet.

Det här pratar vi alldeles för lite om. Åtminstone i den krets jag rör mig. Även i media. Varför är det så tyst om det? Är det för oglamouröst, hispigt och kärringaktigt? I viss media framstår kändisar som åldras som om de begått något brott bara för att de har fler rynkor, slappare hud och valkar lite här och där. Vad i hela friden är det med den här världen?
Den senaste tiden har jag inte känt igen mig själv och grubblat på om jag är sjuk. Men så är jag bara på väg att passera ett stadium till ett annat. Lika oförberedd som jag var den dagen då jag fick min första blödning och trodde att jag höll på att dö så var jag lika oförberedd på att passera det här stadiet. Kliva in i klimakteriet med allt vad det innebär. Nedstämdhet, plötsliga utbrott, oregelbundna blödningar typ varannan vecka, ständigt frysa som om jag vandrade omkring i ett kylskåp för att i nästa stund kasta av mig kläderna för att släcka den eld som härjar inom mig.

Efter en period då jag hade otäcka hjärtklappningar och ändå inte blev nedstämd trodde jag att jag var immun mot depression. Nu är jag inte deprimerad men jag har fått känna på hur det är att allt plötsligt känns så meningslöst. Allt. Nattsvart och tomt, för att sedan vara mig själv igen. Ärligt – jag trodde jag var immun mot att känna så men inser att jag inte kan kämpa mot hormonerna som börjar härja i min kropp. Tonåren var en djävulsk tid och jag anar att det kommer att bli en sådan period igen. Men det jag har till min fördel nu är min enorma envishet att slåss mot motgångar, min tillit till att jag kan klara den här fasen också bara genom att acceptera den utan att bli ett offer. Det pratas om att det är först efter 50-strecket som livet börjar och det är mycket möjligt men ingen pratar om vilket helvete det kan vara att nå dit. Tack och lov är det än så länge inget helvete för mig mer än de stunder då något oförklarligt tungt och mörkt lägger sig över mig och suger ur mig glädjen som om en demon har passerat kroppen och dragit med sig min själ. De här stunderna är ytterst korta eftersom jag är starkare än demonen och vet hur jag ska jaga bort den och hitta glädjen igen. Glädjen att få vara med mina barn, min familj. Vad vore jag utan dem? Och skrivandet? Kreativiteten i att skriva är också en läkande och stärkande aktivitet jag är glad att jag har. En räddning i tonår som mognadsålder.

Den här texten skrev jag i tonåren när det var extra tungt och jag bar på så många starka känslor inom mig som ingen visste något om. Slutklämmen visar lite av den envishet jag hade redan då.

BEGRAVEN

Löven faller av sina grenar
Solen har försvunnit bakom bergen
Ingen vet – bara tror
Maskarna kryper runt min kropp som är begraven

Mitt hjärta fylls av sorg
Ingen vet – bara tror
Hjärnan plågas av maskarna som äter på mig

Jag – ett ingenting och ett med jorden
Ingen vet – bara tror
Jag måste resa mig för att överleva

1989

Annonser

8 thoughts on “En bit av mig precis så som jag är

    • Hälften av jordens befolkning består av kvinnor och varför ska man skämmas för att prata om klimakteriet som bara är motsatsen till tonåren? Jag är stolt över att vara kvinna och därför vägrar jag kuvas och tystas av fördomar. Om jag kan lyfta taket, om så bara några millimeter, för att få fler att våga berätta vad de genomgår så är jag glad.

  1. Fint att du skriver om det. Har funderat på klimakteriet på sista tiden, faktiskt. Inte för att jag har nåt direkt på gång. Men funderat på det i alla fall. Men det är ju också väldigt olika, vissa lider massor av klimakteriet och andra slarvar igenom det som ingenting. Så där som tonåren också förstås. Hur som helst, det är inget att skämmas över och helst skulle det kunna pratas bra mycket mer om det så att man inte skulle behöva bli så förvånad och förvirrad. Kram.

    • Förvirrad var verkligen vad jag kände mig innan jag förstod vad det handlade om. Jag har en bra bit kvar till femtio-strecket och klimakteriekänningar är inte vad jag förväntade mig redan nu. Men ärligt talat så har det smält in i medvetandet och jag känner mig lättad. Fri. Jag vill definitivt inte ha fler barn heller. Okej att jag känner mig psyko ibland men så länge det finns en naturlig förklaring så är det okej med mig. Det går ju över :-).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s