Varför ger jag inte bara upp?

Vad är det som gör att man fortsätter att skriva på en berättelse år efter år? Ändrar och petar i vad som känns som en evighet men ändå aldrig ger upp? Det slog mig idag att jag till sommaren började skriva på första manuset (det jag redigerar och skriver om nu) för snart tre år sedan. Skulle någon som snickrar på en möbel eller målar en målning fortfarande hålla på med exakt samma möbel eller målning efter tre år? Borde man inte tröttna? Jag har inte gjort det. Tvärtom. Nästan varje dag dras jag till datorn för att få skriva dit några ord till. Vara i den där världen som bara är min än så länge. Leva och umgås med mina karaktärer. Det var när jag lyssnade på det här klippet som jag insåg att jag nog är besatt. En idé håller inte i två år säger Ray Robertson och det ligger nog någonting i det. Eller vad säger ni?

Annonser

10 thoughts on “Varför ger jag inte bara upp?

  1. Det kan den nog göra. Tänk på de där som skriver på en och samma bok i 10 år!!! Är man bara tillräckligt fascinerad av sin värld, sina karaktärer och sin story kan man nog skriva så länge som det krävs. Tror jag.

  2. Känner så väl igen det där. Vet inte riktigt varför man inte ger upp. För att det är så roligt och stimulerande, kanske. För att man vill bevisa för sig själv att man kan. För att man är envis och vägrar ge upp. För att man ser potentialen i sitt projekt, vad det kan bli. För att man vill realisera sin dröm.

    Jag har haft riktiga långkörare till romanprojekt. Mitt första började som en uppsats i skolan i högstadiet, i slutet av sjuan. Fortsatte med projektet ända upp i gymnasiet och avslutade det som specialarbetet i trean. Avslutat projekt efter fem år alltså. Slängde alltihop och började om, en ny version som jag höll på med i ett par år innan andra projekt tog över.

    Min andra långkörare började jag med 2006. Har transformerats sedan dess, precis som ovannämnda projekt tills bara huvudpersonens namn är detsamma. Är nu inne på version femtioelva, en trilogi som jag för tillfället har på paus, som börjar se ut som det ska, som börjar få sin slutgiltiga form och kan bli något bra bara jag avslutar det.

    Håller på med ett nytt projekt som jag påbörjade sista veckan i oktober 2013 och som jag ska ge mig den på att avsluta – i år! – och inte om fem/åtta år… Nu är jag envisare än någonsin.

    Jag tror förresten att bra idéer håller länge. Det gäller bara att realisera dem och inte dra ut på det för länge, för då kan det gå som det gick för mina tidiga projekt, att idéerna omformades och blev andra. Jag utvecklades ju samtidigt som jag skrev och växte upp samtidigt dessutom, gick från barn till vuxen, så det säger sig självt att i ett sådant fall kan idéerna inte hålla. Men är man vuxen så är man och då kanske idéerna håller något längre.

    Karaktärerna är en stor del av det hela. Man måste ju verkligen älska att umgås med dem. Men sen måste man våga släppa dem också, när man skrivit klart. Kanske har jag svårt för just det.

    Stort lycka till med ditt projekt och fortsätt att kämpa!

  3. Det händer en hel del i utvecklingen från barn till vuxen och så även i innehållet man skriver. Det du skrev som barn/tonåring är alldeles säkert bra för att vara skrivet på den tiden. Min nioåriga dotter har hittat tjusningen att skriva hon också och jag häpnar över vilka berättelser hon får ihop. För en nioåring är det superbra men det viktiga är inte att slå på sig själv när man läser sina texter efter tio år och får kräkreflexer. Det var det bästa man kunde skriva då men som du också sa, vi utvecklas och vi behöver ofta få skriva igenom oss de där felen för att komma vidare. Så är det för mig. Jag har sparat ett exemplar av mitt första utkast som kuriosa och för att kunna se min utveckling. Det är ganska häftigt när man ser utvecklingen ur det perspektivet.
    Tack snälla för lyckönskningarna <3!

  4. ”Ge upp” finns väl inte i ditt ordförråd, Carola, du är alltid så positiv :)
    Jag kan känna mig uppgiven ibland, men jag ger aldrig upp på riktigt för det finns något i skrivandet som jag inte kan vara utan, och det gäller att vända känslan till jävlar anamma istället. Ibland är det lättare och ibland svårare, men det går alltid!

    • Du har så rätt Fia :-)). ”Ge upp” har aldrig föresvävat mig. Bara som ett ”tänk om” men jag får genast andningsnöd och paniken kryper sig på. Sluta skriva? Det skulle vara samma sak som att lobotomera min hjärnan och sedan vandra omkring som en katatonisk zombie. Att plocka fram sitt ”jävlar anamma” kan ha olika startsträckor men vill man tillräckligt mycket så är man snart igång igen :-).

  5. Jag tror inte att det bara håller två år. Visst kan man vara tvungen att gå in och ändra något för att modernisera texten lite, om man valt att ha med saker som händer i samhället.
    Det finns ju författare som filar på sina manus i 10 år. Så peta du! ;)

    • Utifrån Rays resonemang tror jag att en ”dålig” idé inte ens håller två år. Om man inte känner tillräckligt för storyn så dör den nog ganska snabbt. Kreativiteten dör och det är lika bra att hitta en annan story. Har man lyckats hålla på i två år eller mer har författaren antagligen så mycket känsla och passion för berättelsen att den är värd att slutföra. För egen del ska jag fila och peta i två år till om det behövs. Minst! Men målet är att få det förlagsdugligt till hösten. Deadlines är bra :-).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s