Jag gillar att följa kaninspår

Hur bygger jag min berättelse egentligen? Många använder sig av synopsis, outlining, innan de börjar skriva ”fritt”. De skapar en färdig plan och ibland även så ambitiöst som djupgående karaktärsbeskrivningar. Jag blir matt bara jag tänker tanken att vara så duktig. Nyligen fick jag ett nyhetsmail från Writer´s Digest om att det är okej att skriva out of the blue. Att det till och med är bra att sticka iväg och följa kaninspåret åt ett helt annat håll än man kanske tänkt sig. Att låta berättarkraften driva en framåt och våga lita på processen när berättelsen växer fram.

Jag är långt ifrån en outliner. Min berättelse börjar med en bild i huvudet som växer till en scen. Sedan kan jag få ett fragment till en mitten och ett slut. Med det lilla börjar jag skriva och har full tillit till att allt löser sig efter vägen. Svackorna är aldrig roliga men jag tvivlar aldrig, aldrig någonsin på att berättelsen tar ”slut”. Jag har fullständig tillit till att jag kommer vidare. Lite som Stephen King beskriver det att det är som att gräva fram fossilet. Berättelsen finns redan men det gäller bara att skrapa fram den.

När jag hamnar i någon form av återvändsgränd och inte vet hur handlingen ska fortsätta brukar jag tänka på mitt mantra ”Free your mind”. Att tänka utanför ramarna. Vara lite crazy. Jag pressar mig sällan här utan är avslappnad och tillåter mig att ha flera dagar med tankearbete istället för att skriva. Böcker och filmer är inspirationskällor som jag gärna använder mig av då. Det händer att jag får en dålig scen i huvudet som vägrar ge med sig och då skriver jag snabbt ned den för att komma vidare. Jag är nämligen funtad så att jag inte kan hoppa runt utan skriver allt kronologiskt. Vid redigeringen får jag alltid en bättre idé till en ny scen och skriver om den scenen som envisades med att tränga sig på.

Jag försöker ha koll på alla obesvarade frågor som läsaren kan tänkas ha och att detaljer ska hänga ihop och vara konsekventa. Detaljer är något av en favorit att plantera ut som sedan återkommer på något sätt. Om inte i samma bok så i uppföljaren. Att följa de här kaninspåren har flera gånger överraskat mig hur viktiga de är. Där borta i det okända finns svaret på något som jag redan skrivit men verkat lösryckt och det osannolika blir helt plötsligt begripligt. Den röda tråden knyts ihop och bildar en berättelse som fungerar och förhoppningsvis inte är så förutsägbar.

Det är med lättnad jag släpper funderingarna på att jag gör fel genom att inte skriva en genomtänkt synopsis. De lämnar jag till hur-man-skriver-lärarna och jag fortsätter vara rebellisk eftersom det fungerar för mig.

Hur tänker ni innan ni börjar skriva och under arbetets gång?

Annonser

15 thoughts on “Jag gillar att följa kaninspår

  1. Jag får oftast en idé till en scen och skriver den och ser vad den leder till. Ibland har jag fler scener i huvudet fast jag inte vet hur de ska hänga ihop. Men jag brukar nog göra lite som du, skriva out of the blue och se vart det leder. Jag tänker att jag kan ju alltid ändra sen om det inte blir bra, det är ju inte direktsändning liksom ;-)

    • Hi hi. Det där med direktsändning var bra :))! Precis. Jag skriver bara för min egen skull i första hand och det är först efter redigering som det blir direktsändning för VIP.

      • Precis, det är tur att man får redigera lite först innan man släpper in nån annan. Jag har kvar några jääättegamla utkast av mitt manus och jag kan säga att det är tur att jag har skrivit om sen dess!!

  2. Jag börjar i ett spår, sedan hoppar jag mellan spår efterhand som jag skriver. Det är så häftigt att inte veta riktigt var berättelsen ska ta vägen. :)

    • Och jag beundrar de som lyckas planera genom en synopsis. Hur i hela friden lyckas man följa den ända till slutet? :-) Alla sätt är bra, bara de fungerar :-).

  3. Varje projekt är ett nytt projekt. Med nya villkor. Så jag tänker olika helt enkelt. Beror på projektet vad och hur jag gör. Med Martrådar var det en röst. Med nummer två var det dels att jag visste att det skulle fortsätta och en bild jag tittade på, där började tvåan, med bilden. Med trean var det att vistas på Leros. Och med några andra projekt har det varit helt andra grejer. Har också skrivit på olika sätt.

    Men, säger som Kati, älskar såna där inlägg. Att få veta hur du gör.

    • Wowww. Här har vi en som är flexibel :-). Det är i och för sig mitt sätt att skriva också men dina metoder varierar på ett fascinerande sätt.

  4. Jag tycker det är så häftigt att kunna skriva så som du gör. Jag är raka motsatsen. Jag måste ha detaljerat synopsis. Jag går och tänker och samlar på mig grejer länge och sen skriver jag ner allt i ett synopsis, om världen och karaktärer, först därefter börjar jag. Men tycker det är coolt att bara kunna sätta sig och skriva loss :)

    • Jag är imponerad av hur man lyckas hålla sig till synopsisen men antagligen är det just för att den är välgenomtänkt och det i sig är en metod att hålla sig till. Jag kan också gå och tänka men det är bara på en enstaka scen eller karaktärers motiv för att komma över tröskeln. Intressant ändå hur unika vi är i våra sätt att producera berättelser.

  5. Jag får också en bild i huvudet, ofta med huvudpersonerna. Jag tänker på bilden ett tag och får idéer om storyn, sen har jag en aning om vad som ska hända i mitten och slutet och sen börjar jag skriva.

    • Har alltid gått min egen väg :). Men analyserande som jag är, reflekterar jag ibland över andra vägar. Men den bästa vägen är den som känns bäst för en själv som sagt :).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s