Jag vet inte vad det har tagit åt mig. Helt plötsligt svänger jag över och skriver i presens från att ha skrivit i imperfekt hur länge som helst. Jag kan inte ens skylla på att den senaste boken jag läste var i presens, för det var den inte. Och så skriver jag samma ord två gånger. Helskumt. Är ändå nöjd med att jag slängde ur mig tusen ord idag. Bara så där. Trots det har jag hunnit fika hos en kompis, planerat nytt kök med maken och pärlat med minsta dottern. 20K kvar tills jag uppnått 50K. Känner mig väldigt duktig och produktiv.
Carola Strömstedt
Om nordisk fantastik och mitt eget skrivande
Carola Strömstedt 
Får inte ihop det med matematiken! Var du inte på 40K sist vi hörde?? Haha, lustigt med tempusbytet. Så gjorde jag med en gång i tiden! Vet inte varför. Började i imperfekt men gled över i presens utan att jag märkte det. (förrän jag läste igenom det efteråt). Och sedan kunde jag knappt bestämma mig för vilket som var bäst…
Jo här skrivs det så tangenterna glöder. Låt se … 48291 ord för att vara exakt.
För mig är det lite sent att ändra tempus. Hela första manuset är i imperfekt och jag trivs med det tempuset. Förstår inte vad som har hänt.
Jag har också alltid skrivit i imperfekt, fram till nuvarande Magnus-manuset. Och nu har jag märkt att jag tar till presens när jag spontanskriver och funderar till och med på att ändra hela Unn-manuset till presens :) En trend?
Önskar att det var så lätt att skylla på en trend :). Jag har en liten teori om att jag smälter så lätt in i berättelsen så att det känns som om det händer här och nu.
Duktig är vad du är. Bra bra bra! Och tempus kan man ju svänga sen när man faktiskt vet hur man vill ha det. Vad som känns bäst.
Jag får redigera bort det när det är dags för första redigeringen. Imperfekt känns bäst även om hjärnan ibland får ett spratt och skriver något annat :).
Det där med tempus är lurigt tycker jag. Skrev alltid i imperfekt förr, men ofta i presens nu, så när jag redigerar nåt gammalt blir jag förvirrad när jag ska byta tillbaka och ”ställa om mig”. Kul att det går framåt!
Jag har aldrig haft problem med tempus förut men det är störande när tempusbytet vägrar ge med sig hur medveten jag än försöker vara. Som tur är försvann det till nästa skrivstund.
Jag har också fått lite problem på sistone men det är på grund av att jag börjat skriva en novell i imperfekt när mitt romanmanus är i presens. Så fort jag får flyt i novellskrivande byter jag över till presens och sedan får jag skriva om. Men jag inbillar mig att det är nyttigt att öva på båda sorterna! :)
Presens är bra för att få läsaren att känna sig närmare handlingen och jag kommer att pröva på det tempuset någon gång. Bara inte nu. En dag senare har presens-meningarna försvunnit. Skönt :). Back to normal :).
Bra jobbat!
Har också en tendens till att svänga om till presens ibland. Tror det är för att jag tänker att saker ska hända i berättelsen, typ: ”hon träffar honom, de åker iväg tillsammans, stannar vid vattnet, stöter på den där obehaglige typen” och så blir det att jag skriver så som jag tänker. Men brukar komma på mig själv efter tag ;)
/ Heléne
Jag antar att det är så. Jag lever mig in i berättelsen som om det händer just nu och då blir det med automatik presens. Jag har haft ett ovanligt bra flyt och djup inlevelse så det är den bästa teorin hittills :).
De är verkligen svårt när man lever sig in i berättelsen. :)
Ja, usch :).
Jag har nyligen fått lära mig att om man skriver i imperfekt så kan man låta en händelse eller mening vara i presens för att flyta över till imperfekt igen. Ifall man vill ge just den händelsen/meningen mera djupt och känsla etc. (finns fler anledningar) Det kan även tillexempel, bli lättare för läsaren att ta sig igenom händelsen om den är i presens, då texten kan flyta på bättre. Men man kan inte göra tvärt om(skriva i med presens som grund och gå över till imperfekt), och man får inte glömma bort att gå tillbaka till imperfekt eller blanda tempus i samma mening. Punkt måste sättas först. Samt alltid börja kapitlet med imperfekt för att inte förvirra läsaren vart i tiden man är någon stans. :)
Jag försökte mig på det där i första manuset och blev så tokig för att det lät så fel att jag tog bort och skrev om. Jag har sett det någon gång i böcker men det är något jag inte behärskar än. I det sammanhang du nämner kände jag inte till men däremot om karaktären tycker om en viss sak, tex; ‘Jag tycker alltid det är skönt med värmen.’ Därför att det är inget som karaktären slutat tycka om när berättartidpunkten sker. För skriver man; ‘Jag tyckte alltid det var skönt med värmen.’ Då uppfattar man att karaktären slutat tycka om det sen eller är död eller nåt.
Det här är som sagt mycket svårt för mig att få till på ett bra sätt så därför undviker jag de så långt jag kan :).
Jag förstår dig! För mig passar det utmärkt att få smyga in presens ibland. :) Men som sagt, det gäller att ha huvudet på skaft om man väl gör det :p För mig känns det nästan lättare, som att ”fuska” att få blanda. Nu gör jag inte det ofta, utan på något enstaka ställe där jag tycker det passar. Och när texten flyter på så pass bra är det inte ens säkert att läsaren märker det korta bytet av tempus ;)
Har du last om det där med tempusbytet någonstans? Jag skulle hemskt gärna vilja lära mig mer.
Jag har fått bra svar/hjälp på många frågor, bland annat det här, från ledare/lärare på http://www.forfattarkurs.se och http://www.sprakradet.se
Det sistnämnda är jätte bra! :)
Språkrådet sköts av Roza Takiporian. Jätteduktig tjej som skrivit en novellsamling som är fantastiskt bra. Ska ta mig en titt där för lite mer inspiration. Tack för tipset!
Ja de va så lite så! Lycka till med skrivandet! För mig flyter det på riktigt bra just nu :D
(första länken har en artikel- och även länkar andra artiklar om tempus)