Idag har jag knutit trådar. Med en pärla i. Det stundar barnkalas till helgen och jag tänkte arrangera lite pyssel. Smycketillverkning. De ska få göra ett varsitt armband. Inte med löjliga plastpärlor utan riktiga glaspärlor. Dottern blev i alla fall överförtjust av idén och jag tror att de andra tjejerna också kommer att gilla det.
Av den anledningen är det fullt upp med förberedelser så skrivande, bloggande, läsande och även tänkandet får göra en paus. Lite ska jag nog försöka hinna med och titta på första manuset, på kvällarna när de somnat. Ni är några som bloggat om inledningen och jag är fortfarande inte helt nöjd med min. Jag får fundera mer på den. Men för övrigt börjar jag bli väldigt nöjd med manuset ‘so far’. Till och med så nöjd att jag känner mig redo för att låta min man läsa första kapitlet. Det ligger utprintat och klart men jag har inte lämnat över det än.
Jag har varit skräckslagen över att låta honom läsa något tidigare. Som att kasta sig rakt i lejongropen. Lägga snaran runt halsen och hoppa. Min princip är att inte servera en kötträtt till vegetarianer om ni förstår vad jag menar. Önska mig lycka till för jag tar ett stort kliv utanför min säkerhetszon.
Carola Strömstedt 
Jag förstår dig. Min man läste hela mitt manus i ett alldeles för tidigt stadie. Vad tyckte du? Frågade jag. -Ja, alltså jag är ju inte så mycket för böcker över huvud taget, började han. Haha, sen dess har han inte läst något och nu undrar han nog hur den kan bli utgiven!
Då får han läsa reslutatet när boken kommer ut :).
Kul med smycken förresten! Jag gjorde mycket smycken och sålde förut. Men det var innan jag började skriva :)
Lycka till! Min Stefan har inte heller läst något än… Vill liksom inte det. Han gillar inte skönlitteratur :S Han läser bara självbiografier typ.
Inget kött åt vegetarianer med andra ord :).
Stort steg. Hurra för att känna sig redo! Är det ettan eller tvåan? Lycka till. Kram!
Självförtroendet har stärkts en hel del och jag känner mig lite mer motståndskraftig mot ev kritik (tror jag). Det är första manuset.
Spännande! Det tog lång tid innan jag lät min man läsa vad jag skrivit, jag hade lite samma känsla som du beskriver, men när jag väl gjorde det så gillade han det som tur är. :)
Kul med smyckestillverkning på barnkalas. På ett av dotterns barnkalas hade jag fixat så att de kunde göra namnskyltar till sina rum, med några av mina scrapsaker. Det blev väldigt uppskattat och de gick alla hem med varsin jättefin skylt.
Jag var nära att börja med scraping också men det hann aldrig bli något eftersom skrivandet ”kom ivägen” :). Det är kul att låta dem pyssla med riktiga grejer och inte det där krafset som erbjuds barn i leksaksaffärerna (pyssel alltså).
Tog länge innan jag släppte in nån man i mitt manus. Han hade inget där att skaffa förrän det var nästan klart. (Och med nån man menar jag faktiskt både man och brorsa.) Bara såna som kan testläsa får göra sånt. Minns inte vilken författare det var som skolade upp sin fru som testläsare, men jag tycker att det känns övermäktigt, vill att de ska behärska konsten utan skolning.
Min man visade inte något intresse alls för att läsa – tyckte jag, tills jag insåg att han nog kände sig lite utelämnad. Så han fick mitt manus, läste de fyra första kapitlen och sen… Sen tog han med sig första delen på en enormt fet trilogi (där tredje delen är så tjock att den är två delar) på semestern, och har fortfarande inte hunnit igenom den. Så mitt manus ligger orört. Pfft.
Tänkte lite så också att göra honom delaktig i vad jag stirrar på om kvällarna. Vet inte om han egentligen är särskilt intresserad :p.
Har inte heller låtit min pojkvän läsa något. Han har bara fått läsa det andra har skrivit om min text, han har inte fått läsa något av själva texen. Vet inte varför det känns så läskigt.
De som står mig närmast om hjärtat är de som jag har svårast att släppa in i min skrivna värld. Det är svårare att värja sig mot deras kritik på något sätt. Jag får se om det blir av men det är ett bra test för att se om jag pallar responsen. Men mer än ett kapitel blir det inte. Då kan jag ju inte bli fullständigt sågad :).