Jag har ägnat mig åt de här böckerna och fördjupat mig i mina karaktärer.
Det var nyttigt och välbehövligt. Jag har påbörjat en karaktärslista där jag sammanställer viktiga detaljer om dem så att jag inte flyter iväg och låter dem vara något annat än vad de är. En av dem var på väg att bli någon helt annan och flera av dem gav mig en hint om hur de kommer att reagera när en viss händelse inträffar.
Att lära känna sina karaktärer är avgörande för att de ska bli trovärdiga. Kan säga att min huvudkaraktär är som en Amazonkvinna och nu har jag även satt hennes kille i ett fack. Han har för mig i manus 2 känts ointressant och platt. Tror jag börjar få lite bättre grepp om honom nu så att han kan fortsätta ha samma status som i manus 1. Att skriva en roman är sannerligen inte så bara. En liten miss och allt faller som ett korthus. Undrar hur manus ett egentligen mår? Nä, det får vänta. Jag måste hålla elden levande för manus 2 så att jag får ihop ett första utkast. Sedan är jag redo för ettan igen.
Carola Strömstedt 
Underbart Carola <3 det är en härlig känsla att kunna fördjupa sig i karaktärerna. Just nu håller jag på att känna min seriemördare lite bättre men han finns inte i i några böcker jag sett :)
Hua! Seriemördare låter som en ruskig typ att lära känna :). Men frågan är om de där karaktärerna som begår vedervärdiga handlingar verkligen är alltigenom onda. Jag har börjat snegla på mina mörkaste antagonister och en av dem står inte bara för ren skär ondska. Det är oavsett spännande att utforska deras inre världar :).
Det här med karaktärer är svårt. Mina ändrar sig hela tiden och jag har svårt att bestämma mig för hur de faktiskt ska vara. Huvudpersonens morfar har gått från snäll till elak till alkoholist till relationsfobier och nu troligtvis tillbaka till alkoholist igen. Suck. Jag tror inte jag kommer veta exakt hur alla är förrän mitt råmanus är klart och då får jag helt enkelt gå tillbaka och ändra så att alla beter sig som de ska genom hela manuset. Jag hoppas att detta är ett rookiefenomen och något man blir bättre på med tiden… :)
Om du har karaktärer som fladdrar som den du beskriver rekommenderar jag att du tar dig tid att fokusera på den karaktären. Skriv en lista vilka de starka sidorna är och vilka de svaga sidorna är. Vad driver personen, vilka mål har han, vad skrämmer honom? Det är karaktärernas reaktioner som driver berättelsen framåt. Du kommer att bli förvånad över de nya uppslag av scener du får när du fördjupar dig i en karaktärs inre liv :). Själv tyckte jag till en början att det var slöseri med tid att fördjupa mig i en bikaraktär men oj vad nyttigt det var för hela storyn. Vänta inte tills du skrivit klart, du kan spara mycket omskrivningsjobb med att fördjupa dig redan nu :).
Mycket tid på karaktärerna låter väldigt bra. Borde nog göra mer där, Jag har insett att min huvudperson är för barnslig och slarvig i vissa delar, och att det krockar med hennes längtan efter förnuft och struktur. Så jag måste styra upp henne lite.
Jag har också upplevt just det där att karaktären mer styrts av mina egna infall än vad som stämt med karaktärens egen personlighet. Det är så lätt att gå in i karaktären när jag skriver att jag inte alltid vet gränsen mellan mig själv och karaktären. Då blir det snedsteg som jag nu med min nyfunna erfarenhet hoppas undvika. Boken 45 Master characters är mycket bra på att hjälpa till att identifiera mina arketyper och förtydliga dem för mig så att jag inte fladdrar iväg och gör dem motstridiga.
Jag håller med, att känna sina karaktärer är a och o. det är väldigt intressant, man blir lite amatörpsykolog medan man skriver, hehe.
Ja, det är lite kurativt arbete över det. Kanske är det därför som jag som fd socialsekreterare tycker om att fördjupa mig i mina karaktärers innersta känsloliv :D. Men istället för att hjälpa dem utsätter jag dem för svåra prövningar, he he he.
Det är sant. Att skriva en roman är inte så lätt alla gånger. Speciellt inte om karaktärer gör fel grejer. Å andra sidan, ibland när de gör nåt som man inte tänkt att de ska då brukar jag fundera mer på varför, för det kan ge nåt nytt.
Det är alltid kul med karaktärer som överraskar. Gör något som väcker läsarens känslor förutom förvirring. Där vet jag att vi är överens för det är det som jag vill undvika. Förvirring. Någon har förvirrat mig och en gamal kär karaktär har plötsligt känts platt och tråkig. Nu tror jag att jag börjar råda bot på det där men de får hemskt gärna överraska mig – på rätt sätt :-).
Pingback: Mycket skrivande | Susanne Ahlenius