En bok som växer

Jag har läst sista sidan ur boken Martrådar av Mia Franck och har en härlig känsla av lättnad. Nu hoppas jag Maran lämnar mig ifred och låter mig få tänka på andra saker än trådar som spinner martovor och vassa naglar som river djupa sår. Men jag vet att hon (boken) kommer att stanna några dagar i mig som en bitterljuv eftersmak. Och det är den typ av böcker jag gillar. De som fastnar och vägrar lämna mig ifred.  Men ska jag vara ärlig hade jag lite svårt att förstå den i början. Det var först när huvudkaraktären Mati träffade Eric som jag fastnade på allvar. Det tog också ett tag innan jag vande mig vid sättet den är skriven på. Stundvis korta men effektfulla meningar. Det gör att Mati kommer till liv och gör både henne och Björknäs verkligt. Hennes röst är tydlig utan krusiduller. Även rivsåret på mitt ben en morgon var verkligt och tydligt. Det borde finnas en varningstext på boken att den läses på egen risk :).

Annonser

7 thoughts on “En bok som växer

  1. Åh vad glad jag blir! Tack Carola. Så glad så glad, att du läst och skriver om det!
    (Vad mysigt med rivsår på benet samtidigt, ja, ursäkta att jag tycker det är mysigt, men det är väldigt trevligt om hon liksom klättrar ut ur fiktionen på det viset.)

    • Faktiskt så är det riktigt fränt att gå så in i en bok att den nästan blir verklig :-). Glömde lägga till att jag kände en liknande stämning när jag läste Särskild (av Ormes) och Cirkeln/Eld (av Mats o Sara). Bra gjort Mia! Nu väntar jag bara på nästa bok :).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s