Zombie

Går som i ett vakuum efter att manuset är färdigt. Känslorna kan inte riktigt bestämma sig för vilken som ska vinna. Allt från lättnad, eufori, tvivel, rädsla, förhoppningar… ja alla känslor varvas om vartannat. Skulle gärna vilja ta tag i det där följebrevet men hinner liksom inte. Arbetet på dagarna kräver mycket energi av mig just nu och maken har varit bortrest några dagar som gjort att jag fått styrt hela skutan själv här hemma. Mentalt vandrar jag omkring som en zombie och försöker bara vara. Snart… snart ska jag få energi till det där följebrevet…

Annonser

12 thoughts on “Zombie

  1. Det är lugnt! Kanske du borde utnyttja det faktum att du (ännu) inte har några deadlines (när det gäller skrivandet) som behöver hållas utan kan ta saker i din egen takt. :) Det tycker iaf jag är ganska skönt.
    Kram!

    • Den tanken har faktiskt slagit mig att jag inte har några deadlines. Hoppas därför på något konstigt sätt att den här första delen inte antas av något förlag i första taget så jag hinner komma en bit på del två. Låter helknasigt men har hört att skrivande människor är knasiga så jag får skylla på det, haha.

  2. Jag tror att du kan ha en fördel med att skriva ditt följebrev i skepnad av att vara en Zombie, jag menar allvar. Det kan faktiskt bli väldigt naturligt eftersom du inte orkar spetsa till det och tänka för mycket. Prova.
    När du sen är vanliga du igen, så ser du ju om något i det är användbart. Kanske är det jättebra. Lätt, naturligt och personligt. ;) Inte krystat och uppstyltat som det kan bli när man försöker för mycket.

    • Hehe, du är verkligen jennyalisk :))! Jag ska nog prova efter jobbet och plita ner något helt förutsättningslöst. Låter som en mycket bra id’e.

  3. Ja, det är jobbigt när det är så där många känslor samtidigt. Du får ta ett djupt andetag och grunna lite. Du har ju som sagt ingen deadline, så det är ju ingen brådska :-)

    • Känslorna landar förhoppningsvis snart och jag tror mycket beror på att jag inte får tid att reflektera över att jag är klar. Både på jobbet och hemma ruser det på i 120. Och som du säger – jag behöver inte ha någon brådska. Ingen kräver något resultat mer än jag själv :-).

  4. Känner igen den där vacklande känslan, ska man vara rädd eller glad. Så jag tror som du säger i din kommentar till Kati, att japp, kan vara bra att bara köra vidare med tvåan, för du har ju ettan i färskt minne. Och följebrevet, det fixar du, antingen som zombie eller efter att känslorna landat lite.

    • Vi värmlänningar brukar ofta säga ”Det ordnar sig”, vilket det faktiskt nästan alltid gör. Jag ska gå och vara zombie ett tag för det är tungt nu. Mer om det i ett kommande inlägg.

  5. Förstår känslan, man vet inte riktigt var man ska landa. Förresten känner jag mig som en zombie också, bebis har fått tänder i omgångar ett par veckor och är nu dunderförkyld …. Sen ska jag också vara själv ett par dagar så då blir det extra hektiskt och sömnlöst.
    Men det gör ju inget om du avvaktar ett tag och sätter dig med följebrevet sedan! Det kanske är bra att ta en liten paus emellan.

    • Inte klokt vad tufft det är att ta hand om hushållet själv. Fattar inte hur skilda orkar med. Du får be om kompensation när mannen är hemma igen. Kanske en skrivkompisträff eller något :-)?

  6. Ibland kommer livet emellan :-). Följebrevet får ta den tid det tar, liksom manuset har gjort. Kram o lycka till med ”livspusslet” från en som vet hur det är :-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s