Recension – Berg har inga rötter

Jag kan inte låta bli att tycka synd om den vemodige Lasse. Lasse som hela sitt yrkesliv försökt bli bekräftad och accepterad. Jag vet inte om det är en yrkesskada hos mig som fd socialsekreterare men det känns som om det är något som inte stämmer känslomässigt med Lasse. Manne Fagerlind lyckas fånga karaktärens personlighet och stadier i livet på ett magnifikt sätt. Från bitter, påtvingad undersåte i arbetslivet till en skröpplig gubbe. Det gubbiga är så underbart trovärdigt i sin gestaltning och dialog. För att kunna skriva så, så måste man ha god kännedom om ålderdomens kännetecken vilket jag vet Manne har genom erfarenheter från hemtjänsten där han har arbetat. Utan att göra en spoiler vill jag ändå säga att slutet är märkligt positivt trots Lasses Alzeimer. Jag säger märkligt eftersom slutet är oväntat ljus i all sorg. Sedan var det ju lite extra kul att Manne nämner min födelseort Årjäng i boken också. Nu ser jag bara fram emot nästa bok och vad Manne hittar på i den.

Annonser

4 thoughts on “Recension – Berg har inga rötter

    • Du förtjänar den! Jag har också en gubbe som jag skulle vilja skriva om någon dag som surrar i huvudet men jag vet inte om jag skulle kunna få fram hans surmulna språk på samma sätt som dig med Lasse. Det får väl visa sig när jag väl får tid till min surgubbe :) Nu har jag en trilogi att jobba på. Den lär ta sin tid :).
      Tack för att du tog dig tid att läsa min recension och kommentera. Kram.

  1. Ping: Två fina bloggrecensioner på en dag « Manne Fagerlinds blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s